På gott och ont börjar min forskning göra mig lite besatt av
olika bilder av hur framtiden kan komma att te sig. Å ena sidan finns den
positiva trenden om att röster och rörelser som förespråkar ett annat
samhälle än idag börjar röra på sig. När jag tänker på vad det skulle kunna innebära, fladdrar det i maggropen och
det känns som om jag är redo att kasta allt annat åt sidan och har oceaner av
kraft att omfamna och driva omställningarna. Stå på barrikaderan och hålla tal
för jublande folkmassor. Å andra sidan finns stressen om att det är inom det
närmsta decenniet som förändringen måste verkställas och bli starkare än en grönare version av
det vanliga samhället. Annars väntar stora risker för att negativa förändringar
ska förverkligas i en oförutsägbar värld som domineras av pärlband av kriser.
Jag har börjat träffa ungdomar som har deltagit i en
pilotstudie. Där blir det tydligt att varje individ har sin egen bild av hur
världen kommer att bli. Varje person är ett eget litet universum i framtidens
rymd. I sin egen kontext med sin egen logik. Vi har fikat. De har pratat och jag har
lyssnat och funderat på hur det känns att vara i deras kläder och tänka som de
gör om framtiden. Jag känner mig otroligt privilegierad som får ta del av deras
tankar och diskussioner och saknar med ens livet som lärare. Där lektionstid
går ut på att locka fram olika resonemang och argument. Jag har aldrig tänkt på
hur mycket det säger om vår samtid. Forskningen har öppnat ögonen för hur det
är möjligt att tolka, läsa ut och reflektera över vad som sägs genom att vara
tyst och lyssna. Just nu vill jag bara lyssna, lyssna, lyssna. Till
generaliseringar, detaljer, trender, tendenser, förändringar, hopp och rädslor.
Ungdomarnas tankar och sammanhang är ibland lika och ibland
olika min egna. Även om jag vet att det är naivt känns det ändå alltid som om
ens eget sätt att tänka är ett rättesnöre. Något som ger ordning och mening i
världen. Nu får jag höra andra historier helt obundna från min egen version.
Det är nyttigt, men lite konstig. Jag har inget ansvar att få dem att tänka som
jag själv gör. Bilderna är deras, de ska inte manipuleras. Individernas fria
tankar existerar just där och just då. I lyssnandet spelas elevernas berättelser upp i mitt huvud i form av
filmer fullbordade med miljöer, rekvisita och karaktärer.
Jag vet att jag låter euforisk om mitt jobb i det här läget.
Det kan bli annat när samtalen i ett senare skede nogsamt ska transkriberas. Men
jag tänker tillåta mig att göra det just nu. Och jag tänker uppmana alla som
vill att försöka det här hemma. Skapa en diskussionsuppgift om ett ämne som du
brinner för, ta ett steg tillbaka och lyssna på vad eleverna säger. Fundera på vad det betyder för samtiden och
framtiden. Hur stämmer det överens med din egen bild? Vad säger skillnaderna?
Ibland ser man inte skogen för alla träden. Så blir det för
mig när jag är djupt insatt i ett ämne. Risken finns därmed att jag med det här
inlägget redan är vilsen bland datainsamlingssnåren fast jag tycker att jag
sitter högt upp en grantopp och spanar ut över ungdomarnas framtidsbilder. Genom
min egen uppfattning om framtiden tolkar jag också andras. Jag försöker lägga
dem lite tillrätta för att få den att passa in i mitt eget tankemönster. Att
lyssna förutsättningslöst är för mig nyttigt och berikande, både privat och i
mitt arbete. Jag vill inte vara en person som fastnar i bekvämligheten av att
plocka upp det som passar. Jag vill utmana mig själv att kämpa för att
uppmärksamma och bearbeta också det obekväma. Det som inte passar in. Jag
strävar mot en bild av omvärlden som kan liknas vid ett pluralistiskt pussel där de bitarna som
inte var tänkta att vara med från början skapar en ännu skarpare och mer
magnifik bild av världen och framtiden.
Ser jag skogen eller träden?
Ser jag skogen eller träden?
