För er som är nyfikna publicerar jag här talet jag höll på manifestationen Tillsammans för klimatet i Uppsala 29 nov 2015. Under talet finns också en länk till en liveintervju som svt gjort i samband med klimatmanifestationen i Stockholm samma dag.
Den här hösten är ovanligt mörk. Mörk om natten, mörk i världen och mörk i mitt hjärta. Jag heter Kajsa Kramming och är talesperson för Föräldravrålet. Det betyder att jag på min fritid engagerar mig i klimatfrågan genom att:
- försöka få politiker att prioritera klimatet
- samla andra som tycker samma sak och
- prata mer om vad klimatfrågan betyder för människor.
Vanliga människor som lever och växer upp i den här världen idag och imorgon. Den här hösten har vi också mobiliserat internationella kontakter i kampanjen Our Kids´Climate. Med den vill vi visa att vi är många familjer, föräldrar och mor- och farföräldrar som tar klimatfrågan på allvar, världen över.
Jag är orolig för vad som händer med klimatet och i världen. Men jag är fast besluten att inte bara sitta tyst och se på när världen förändras till det sämre för mitt barn och för andra barn. Att vara förälder, eller bara att tillhöra en föräldrageneration, kan göra det lätt att hitta inre motivation och drivkraft att kämpa för barnens framtid. En föräldrakraft som släpps loss.
Inte bara vuxna utan även barn oroar sig för klimatförändringarna. De litar på att vuxenvärlden kan och kommer att lösa problemen åt dem. Ju äldre barnen är, desto mer pessimistiska blir de. Med åren drivs de in i känslor av rädsla, sorg och ilska för att klimatfrågan ännu står olöst.
Vi behöver tänka annorlunda om hur vi lever i världen. Hur använder vi vår korta tid på jorden och vad det betyder det för andra i dag och i morgon? Kanske lever i vi i en värld vars konventioner och statusmarkörer är ett arv från tiden när allting gick långsammare. Då mänskligheten uppgick till 2 miljarder människor istället för dagens 7 miljarder på väg mot 9. Inte bara befolkningen ökar utan också välståndet. Och som systemet är uppbyggt idag, därmed också jordens temperatur. En sak som däremot minskar är den biologiska mångfalden som under min livstid har halverats på land och i haven.
Hållbarhetsproblematiken och klimatutmaningen som vi idag står inför behöver en ny typ av retorik. Den behöver att vi också vågar prata om det som är obekvämt. Vi behöver bryta ned våra liv och det vi tar för givet. Vi behöver skala bort det som är överflödigt och lägga till det som är viktigt för att grundläggande förändringar ska kunna bli verklighet. Det kommer inte att bli lätt och det kommer inte att vara skönt, men om vi vågar känna och bejaka också det som bränner kan vi se att vi kan lära oss något av det. I nästa skede kan vi kanske känna oss mer fria i en annan livsstil som rimmar bättre med att ge uppväxande och kommande generationer möjligheter att må bra. Ge dem en chans att njuta av allt det underbara som finns i världen; det gröna, det blåa, det vita.
Vi behöver också prata om känslor. Hur känns det att leva i en värld präglad av osäkerhet inför framtiden? Matilda, 12 år, beskriver känslan av att leva i världen nu såhär:
Jag skulle nästan nån gång bara vilja ställa mig på torget och bara säga, skrika ut att vi borde verkligen tänka mer på miljön. Men det kan jag ju inte göra, någon skulle kanske ringa polisen och säga att det står ett galet barn på torget.
Det Matilda beskriver är det vi i Föräldravrålet också känner. En blandning av frustration och beslutsamhet. För oss handlar det också om överlevnad och en instinkt att skydda våra barn. Framtiden är inte någonting abstrakt långt fram i tiden, långt härifrån. Den skapas här och nu, av oss. Av våra val, handlingar och värderingar. Så hur skulle det kännas att leva i en värld där klimatfrågan har medvind? Ett samhälle i förändring där politik, näringsliv och civilsamhället tillsammans bidrog till att skapa en så bra värld som möjligt för resten av det här århundradet och fortsättningsvis. Tanken känns kittlande och pirrande, men den borde vara en självklarhet. För vad är det egentligen vi strävar efter?
I mitt jobb samtalar jag med ungdomar om hur de tror att deras framtid kommer att se ut år 2050. Då är de ungefär 50 år. De flesta säger att de då har en partner och barn. På frågan vad de tror att de kommer att göra en vanlig dag blir avslutningen allt som oftast: att vara med familjen. En kulen och mörk höstkväll vill de komma hem från sina jobb till ljuset, värmen och kärleken från dem som de delar sina liv med. Och de har rätt. Det är ju ändå det allting handlar om. För dem. För mig. För alla.
