Ensam eller inte ensam i klimatslaget?

Ibland känns det ensamt att hela tiden tänka på klimatförändringarna. Idag är det bara lite mer än en månad till det stora klimatmötet i Paris och vart jag än tittar finns påminnelser om klimatet där. Det är en oerhörd stress att känna att saker går långsammare framåt än vad jag önskar och frågan jag ställer mig är vad jag själv kan göra för att snabba på processer. Så jag skriver som här en blogg, jag mailar nyckelpersoner som jag tror kan hjälpa att dra förändringarna, jag postar på facebook, jag pratar med människor och jag tänker och analyserar en massa saker. Om och om igen.  

Men det är ganska tyst runt omkring mig. De flesta mail besvaras aldrig, telefonen ringer inte trots att Föräldravrålet har skickat en snajdig pressrelease om vår internationella kampanj Our Kids´Climate. Jag varken ser eller hör någon prata om det där viktiga med klimatfrågan. Inte antal grader eller ppm, inte förhandlingstexter, inte domedagsprofetior om tiden som håller på att rinna ut, inte om teknologiska lösningar och inte heller om att politikerna eventuellt börjar få upp ögonen för problemen. Inte ens om den största manifestationen någonsin av civil olydnad som ska uppföras i Paris. Det är inte det, det handlar om. När mötet är avklarat och haussen ebbat ut sitter jag ändå ensam där, med mina tvivel om vad det är för en värld jag är en del av och hur den kommer att formas i framtiden.

Jag vill prata om hur det känns att leva och i mitt fall också ha barn i den här världen. Jag fick nyss en lägesrapport från en vän på resa. Han befann sig på Borneo och hade det fint men stördes av lukten av brandrök från den brinnande skogen som skulle omvandlas till plantager. Det gör mig knäsvag och jag tänker förstås: Men människa, gör något, ligg inte bara där i hängmattan, spring och släck! Men varken kompisen, skogsarbetaren eller jag kan göra något åt det. Efterfrågan och strukturer måste förändras innan lågorna slocknar. Så vem ska göra det då? Jo, det blir ju jag igen då. I alla fall en del av det. Och då finns tendensen hos mig att springa och släcka lite varstans där, men det gör i slutändan att jag själv brinner ut. För mig är det en av alla känslor jag har inför den här världen. Det går aldrig att göra tillräckligt. Det går heller inte att veta exakt vad som ska göras och var och när det görs bäst. Jag vet egentligen inte om det gör någon som helst skillnad.

Men allt slit får ändå en betalning. Jag har fått nya vänner som jag aldrig hade träffat annars som har lärt mig nya saker och gett mig nya insikter. När jag tänker på det inser jag att det här är något jag gör ihop med andra. Jag är inte ensam om min oro, inte heller om mina känslor om hur det är att vara i den här världen. I pressreleasen till lanseringen av Our Kids Climate kunde jag läsa hur föräldrar och mor- och farföräldrar från USA, Kanada, Australien, Peru, Norge, Finland och Schweiz sa samma sak som jag själv. Nämligen hur viktig det är att vi tänker på kommande och uppväxande generationer i klimatförhandlingarna. Jag hörde min egen oro och beslutsamhet genom deras röster och kände att det här är något vi gör tillsammans! Vi lever i den här världen ihop och vi kan kämpa för att göra den så bra som möjligt.

Om du känner något liknande vad jag har beskrivit här kan jag tipsa dig om att gå in på Föräldravrålets hemsida  och skriva på kampanjen Our Kids Climate. Då blir du en av många som visar förhandlarna i Paris att du tycker att klimatet är en fråga om rättvisa för alla barn och kommande generationer.

Föräldrakraft, solkraft eller råkraft - valet är ditt!

Vad skulle du säga till en person som bad om råd i sitt förhållande. Ett förhållande som dominerades helt av den ena parten som visade sig vara både bestämde, ägde och utnyttjade sin partner. Självklart skulle du säga till den personen att göra slut! Men tänk om det inte var förhållandet mellan två människor utan förhållandet mellan naturen och människan. Då hamnar du helt plötsligt på andra sidan.

Det är människan som respektlöst bestämmer vad som ska växa var och sedan slänger hälften av den mat som köps i Europa. Det är människan som satsar enorma miljarder på råvaror som fått sitt värde, inte för sin egen skull, utan beroende på hur bra det tjänar mänsklighetens syfte. Mänskligheten beter sig uselt i sitt förhållande till naturen. Och den som kommer att straffas för detta är ironiskt nog mänskligheten själv. Snacka om att sitta med skägget i brevlådan, gräva sin egen grav eller mer bokstavligt såga av grenen man sitter på. Klimatfrågan handlar inte om människans sätt att behandla naturen, den handlar i högsta grad om människans sätt att behandla andra människor, både nu levande, uppväxande och kommande.

Vi har alltså ett gigantiskt problem, alla som varit här på konferensen är överens om det. När problemet beskrivs är det ofta med hjälp av siffror. Det är ppm, procent, hektar och ph-värden. Bakom dessa siffror finns funktioner i de ekologiska systemen som ruckas eller riskerar att förändras på grund av dessa värden. Konsekvenserna beskrivs inte heller sällan i siffror om antal drabbade, olika starka stormar och antal år framåt i tiden något kan förväntas inträffa. Inte överraskande beskrivs då också lösningarna ofta i siffror. Sverige ska vara fossilfritt till 2030 eller 2050. Vi ska minska utsläppen till två ton koldioxid per person och år, eller var det noll ton? Många beräkningar har delgetts oss åhörare de här dagarna, det snurrar lite i mitt huvud och jag vet inte om alla ens är förenliga eller om det egentligen är samma sak fast mätt på olika sätt.

Lika lite som ett dåligt förhållande kan lösas med diskussioner om hur många gånger den andre betett sig illa, lika lite kan klimatfrågan lösas med siffror. Alltså kan inte heller frågan om hur vi beter oss mot varandra lösas på det viset. Mångfald är ett ord som har genomsyrat konferensen. Klimatfrågan innefattar både mänsklighet och natur, stad och land, gammal och ung, män och kvinnor och hela det intersektionella spektrumet. Eftersom det inte går att isolera klimatfrågan går det inte heller att bortse från alla dessa schatteringar i samhället. Det är riktiga människor av kött och blod som måste bidra till en förändring. Om du själv vill varmed och bidra har vi idag lärt oss att politiker är känsliga för opinion. Kanske mer än vi tror. Ett sätt är att skriva under den nystartade kampanjen Our Kids Climate som är ett internationellt initiativ från Föräldravrålet. Kampanjen vill visa att föräldrar, familjer och vänner världen över går samman för att visa politikerna i Paris att det finns ett starkt stöd för ett bra klimatavtal.

Klimatfrågan handlar inte om en dikotomi mellan nu och sen eller vi och dom. Det är en dynamisk fråga som speglar ett samspel mellan politiker, näringsliv och civilsamhälle. Vilket är positivt eftersom det skapar rum för alla, men samtidigt lämnar oss med ett dilemma. Klimatfrågan behöver lösas med specifika mål, samtidigt som för specifika mål leder till att grupper exkluderas. Jag har många gånger hört politiker motivera avsaknaden av mål med argumentet att det är bättre att inte sätta några mål och lyckas, än att sätta mål och misslyckas. Det bästa vore väl ändå att sätta mål och lyckas! Något annat är inte ett alternativ. Politikerna väntar på incitament från gräsrötterna och gräsrötterna väntar på politikerna. Jag är själv gräsrot och nu tänker jag: Det är slut med att vänta! Jag som förälder tänker använda min föräldrakraft, det vill säga min makt och min kraft att påverka i egenskap av att jag är ansvarig för en person som ska leva länge i den här världen, kanske ända till 2100. Och du, vilken kraft vill du använda? Solkraft, cykelkraft, tågkraft, råkraft eller någon annan? Valet och framtiden tillhör dig!

Med smak av framtiden

Om det är något jag har förstått under den här dagen är det att politik är en snårig process. På global nivå är det gemensamma avtal som ska förhandlas fram. Det går långsamt eftersom många är inblandade och i det här fallet FN jobbar med konsensusprincipen. I den nationella politiken är det också en trögt och till och med politikerna själva medger att det ibland handlar lite mycket om att slå varandra i huvudet med olika argument. På den kommunala nivån däremot verkar i alla fall strävan om att bli fossilfri kunna ta fart och gå framåt i ett helt annat tempo.

När representanter från några av de mer progressiva klimatkommunerna i Sverige diskuterar, nämns uttryck som att tänka utanför boxen, kanske till och med utanför vissa lagkrav. De vittnar också om att om en fråga om exempelvis hus utan parkeringsplatser kan skapas, så kommer många olika lösningar tillbaka. Lösningar som politikerna aldrig skulle ha tänkt på själva. I en så komplex fråga som klimatfrågan är, kommer lösningar att se olika ut beroende på vem man är och var i världen man bor. En del av processen måste därför ha ett visst mått av decentralisering. Kanske är faktumet att kommuner håller ett högre tempo i omställningen ett kvitto på det.

Vid det här laget strävar politiken (åtminstone på pappret) mot en fossilfri värld, vilket applåderas av Klimathusets publik. Men vad skulle det i praktiken kunna innebära för de enskilda individerna? Hur är det i den nya världen, låt säga 2050? Måste vi flytta ut i rymden? Åsa Romson hävdar bestämt att hon vill stanna kvar på jorden och lösa klimatfrågan.

Människor vill lösa klimatfrågan men en utbredd uppfattning om är att innebär uppoffringar från den enskilda individen. Jörgen Larsson menar att vi absolut kan leva på ett klimatsmart sätt även om det innebär ganska stora förändringar utan att i teorin behöva kompromissa med vårt välbefinnande. Trots att det också finns snabba åtgärder när det gäller vissa saker, kommer förändringarna för gemene man att gå ganska långsamt och det kommer troligen inte att leda till negativa effekter på hur lyckliga vi kommer att uppleva att vi är. Anna Frost menar att för att vi ska vilja göra något behövs det att vi tror på att det vi gör, gör en skillnad. Många upplever en ambivalens när det kommer till den frågan eftersom det alltid finns ett för eller ett emot med ens egna handlingar. Myntet har alltid två sidor. Ett annat sätt att utveckla samhället i en fossilfriare riktning är genom nudging, det vill säga att presentera de val som en privatperson ställs inför på ett sådant sätt att det blir ”lätt att välja rätt”.

Vi vet inte vet är hur samhället i en fossilfri värld kommer att se ut. Konstnären AK von Malmberg har under dagens diskussioner jobbat med två konstverk där den ena har texten It´s your duty to dream beyond the known. Konstverket understryker en viktig frågeställning, vi vet ju vad vi vill ha, men inte hur det blir. Så hur kan vi då komma dit?

I panelen diskuteras främst två saker. För det första att miljöområdet måste få ha många dörrar. Vilken ingång man vill ta är upp till en själv. Det andra är att tanken om att det är allt eller inget som gäller måste upphöra. Ingen kan göra allt, det går inte att leva perfekt miljövänlig. Jag drar en lättnadens suck och tittar ned på dagens lunchkasse från McDonalds som står vid mina fötter och som jag skamset smugglat in i salen.

Det viktigaste du som enskild person kan göra är enligt Jörgen Larsson inte enbart olika konsumentval. Det viktigaste är att göra din röst hörd. Det kan vara genom val vart fjärde år, men det kan också vara genom att ringa, e-posta, twittra och ställa makthavare inom olika instanser till svars. Ofta handlar det om att få dem och en själv bryta en vana: Man gör det man alltid har gjort och accepterar det man alltid accepterat utan att reflektera mer över det. Få dig själv och andra att tänka till och ifrågasätta! Det kan mycket väl bli så att när vi får vi smak av framtiden kan det mycket väl tänkas att vi blir sugna på att följa den.

Allt kan hända med känslor och kunskap

Det är med blandade känslor jag närmar mig Kulturhuset såhär på fredag morgon.  För att få in känslan har jag satt på mig mitt hemgjorda Föräldravrålslinne. Jag vet att sådana här tillställningar kan få motsatt effekt för mig än vad som är tänkt. Visst brukar det vara inspirerande att höra engagerade och duktiga talare, men i det stora hela, gör det egentligen någon skillnad? Eller är det bara ord och positiva vibbar just där och just då?

Konferensen hålls på Stadsteatern i Kulturhuset i Stockholm. Ben Fredriksson berättar att teatern invigdes för 40 år sedan. Under tiden som har gått sedan dess har den biologiska mångfalden minskat med 50%. Det är ett ofattbart samband, medan pjäser har spelats, publik har skrattat och gråtit och skådespelare och regissörer skapat bilder från våra liv har livet på jorden kämpat förgäves och decimerats med hälften. Sambandet mellan mänsklig aktivitet och reaktioner från jordens ekosystem är oundvikliga. Och det är ju så med de här frågorna att det är sambanden vi jagar. Både när det gäller hur vi kan studera negativa förändringar som drivs av mänsklig aktivitet, men även när det gäller hur en förändring snabbt kan fortplanta sig i samhällsstrukturen. Allt handlar om samband.

När Shima Niavarani som är dagens moderator tillsammans med Svante Axelsson presenterar en ”Klimatfrågan för dummies” presenterar hon det fantastiskt spektakulära är att om man gör nåt åt klimatförändringarna är det i längden gratis, medan det, om man inte gör något alls, skulle kosta 44 biljoner dollar fram till år 2060. Valet känns med ens inte så svårt!

Överlag är tonen på konferensen att det inte är så svårt. De tekniska lösningarna finns, incitament för att satsa miljövänligt finns och folkviljan finns. Den stora frågan är var är politikerna? Johan Rockström berättar att de också finns, att retoriken har förändrats från att klimatåtgärder omtalades som en börda till att nu kunna innebära en vinst och fördel. Men att få igenom politiska beslut går långsamt. Alltför långsamt. I debatten mellan företagarlägret och utvalda riksdagspolitiker från c, fp och mp summeras det att politikerna måste bli tydligare i att sätta mål och berätta hur dessa mål ska förverkligas. Näringslivet uppger sig vara redo och står som vintertrötta kor och stampar i väntan på att släppas ut på grönbete.

Som Föräldravrålare sitter jag faktiskt och myser och det är obeskrivligt skönt att kunna göra det om så bara för en förmiddag. Jag skrattar faktiskt också en hel del, vilket jag inte brukar göra när det gäller de här frågorna. Föräldravrålets krav på att klimatfrågan ska prioriteras, att det ska vara lätt att leva klimatvänligt och att Sverige ska bli ett föregångsland inom klimatområdet är alla i högsta grad i fokus i konferensen. De rentav sammanfattar innehållet hittills. Och när Johan Rockström tittar rakt på mig och säger att han inte vill stå svarslös när hans dotter spänner ögonen i honom och frågar varför inget gjordes i klimatfrågan, slår mitt vrålhjärta extra fort. Alla timmar vi och andra engagerade i klimatfrågan har lagt ned, kanske faktiskt är på väg att göra en skillnad som syns. För precis som Johanna Sandahl sa: När känslor och kunskap blandas kan vad som helst hända!