Tal från klimatmanifestationen i Uppsala

För er som är nyfikna publicerar jag här talet jag höll på manifestationen Tillsammans för klimatet i Uppsala 29 nov 2015. Under talet finns också en länk till en liveintervju som svt gjort i samband med klimatmanifestationen i Stockholm samma dag.

Den här hösten är ovanligt mörk. Mörk om natten, mörk i världen och mörk i mitt hjärta. Jag heter Kajsa Kramming och är talesperson för Föräldravrålet. Det betyder att jag på min fritid engagerar mig i klimatfrågan genom att:

- försöka få politiker att prioritera klimatet

- samla andra som tycker samma sak och

- prata mer om vad klimatfrågan betyder för människor.

Vanliga människor som lever och växer upp i den här världen idag och imorgon. Den här hösten har vi också mobiliserat internationella kontakter i kampanjen Our Kids´Climate. Med den vill vi visa att vi är många familjer, föräldrar och mor- och farföräldrar som tar klimatfrågan på allvar, världen över.

Jag är orolig för vad som händer med klimatet och i världen. Men jag är fast besluten att inte bara sitta tyst och se på när världen förändras till det sämre för mitt barn och för andra barn. Att vara förälder, eller bara att tillhöra en föräldrageneration, kan göra det lätt att hitta inre motivation och drivkraft att kämpa för barnens framtid. En föräldrakraft som släpps loss.

Inte bara vuxna utan även barn oroar sig för klimatförändringarna. De litar på att vuxenvärlden kan och kommer att lösa problemen åt dem. Ju äldre barnen är, desto mer pessimistiska blir de. Med åren drivs de in i känslor av rädsla, sorg och ilska för att klimatfrågan ännu står olöst.

Vi behöver tänka annorlunda om hur vi lever i världen. Hur använder vi vår korta tid på jorden och vad det betyder det för andra i dag och i morgon? Kanske lever i vi i en värld vars konventioner och statusmarkörer är ett arv från tiden när allting gick långsammare. Då mänskligheten uppgick till 2 miljarder människor istället för dagens 7 miljarder på väg mot 9. Inte bara befolkningen ökar utan också välståndet. Och som systemet är uppbyggt idag, därmed också jordens temperatur. En sak som däremot minskar är den biologiska mångfalden som under min livstid har halverats på land och i haven.

Hållbarhetsproblematiken och klimatutmaningen som vi idag står inför behöver en ny typ av retorik. Den behöver att vi också vågar prata om det som är obekvämt. Vi behöver bryta ned våra liv och det vi tar för givet. Vi behöver skala bort det som är överflödigt och lägga till det som är viktigt för att grundläggande förändringar ska kunna bli verklighet. Det kommer inte att bli lätt och det kommer inte att vara skönt, men om vi vågar känna och bejaka också det som bränner kan vi se att vi kan lära oss något av det. I nästa skede kan vi kanske känna oss mer fria i en annan livsstil som rimmar bättre med att ge uppväxande och kommande generationer möjligheter att må bra. Ge dem en chans att njuta av allt det underbara som finns i världen; det gröna, det blåa, det vita.

Vi behöver också prata om känslor. Hur känns det att leva i en värld präglad av osäkerhet inför framtiden? Matilda, 12 år, beskriver känslan av att leva i världen nu såhär:

Jag skulle nästan nån gång bara vilja ställa mig på torget och bara säga, skrika ut att vi borde verkligen tänka mer på miljön. Men det kan jag ju inte göra, någon skulle kanske ringa polisen och säga att det står ett galet barn på torget.

Det Matilda beskriver är det vi i Föräldravrålet också känner. En blandning av frustration och beslutsamhet. För oss handlar det också om överlevnad och en instinkt att skydda våra barn. Framtiden är inte någonting abstrakt långt fram i tiden, långt härifrån. Den skapas här och nu, av oss. Av våra val, handlingar och värderingar. Så hur skulle det kännas att leva i en värld där klimatfrågan har medvind? Ett samhälle i förändring där politik, näringsliv och civilsamhället tillsammans bidrog till att skapa en så bra värld som möjligt för resten av det här århundradet och fortsättningsvis. Tanken känns kittlande och pirrande, men den borde vara en självklarhet. För vad är det egentligen vi strävar efter?

I mitt jobb samtalar jag med ungdomar om hur de tror att deras framtid kommer att se ut år 2050. Då är de ungefär 50 år. De flesta säger att de då har en partner och barn. På frågan vad de tror att de kommer att göra en vanlig dag blir avslutningen allt som oftast: att vara med familjen. En kulen och mörk höstkväll vill de komma hem från sina jobb till ljuset, värmen och kärleken från dem som de delar sina liv med. Och de har rätt. Det är ju ändå det allting handlar om. För dem. För mig. För alla.

Bokslut av klimathösten 2015

Idag är det två dagar kvar till det stora klimatmötet i Paris och jag känner att det är dags att göra ett bokslut av den här hösten. En höst som har varit sällsamt fylld av känslor. Jag har uppfattat en domedagsstämning med en tung atmosfär av allvar som har manat till beslutsamhet. Engagemanget har samlat kraft i mitt inre och känns mindre än någonsin som ett val. Det har varit ett måste.

När klimatmötet nu snart sätter igång är jag både trött och stolt. Jag kan faktiskt ärligt säga inför mig själv och mina nära och kära att jag har gjort vad jag har kunnat. Jag har gjort min röst hörd genom den här bloggen och ett kapitel i klimatantologin Bevare mig väl. Jag har spridit Föräldravrålets budskap om våra barns klimat till mina vänner, bekanta och inte minst till politiker och klimatförhandlare i Sverige och utomlands. Jag är bara en person, som dessutom ofta sköter den här typen av verksamhet i mysbyxor från soffan på lediga stunder, eftersom jag dessutom har ett jobb och familj.

Visst finns det saker jag hade velat skulle bli annorlunda. Jag hade velat ha ett större gehör för Föräldravrålets internationella kampanj Our Kids Climate, jag hade velat att vi fått höras mer i media och kunnat föra fram en bredare och mer emotionell aspekt av klimatfrågan. Samtidigt har jag fått en bra överblick över vad som skrivs och sägs om klimatfrågan idag. Jag ser allt positivt och hoppingivande, men jag ser också bristerna i rapporteringen. För det första är det fortfarande en övervägande del män som uttalar sig i klimatfrågan eftersom det som media ofta är ute efter är expertutlåtanden (experter är tydligen ofta män) om olika händelser, strategier och åtgärder. Det behövs i högsta grad, men väcker det verkligen folk på djupet? Kan man relatera sitt liv till mätvärden och innovationsstrategier? Och alla DIY-listor om hur man bäst bidrar som privatperson, triggar de igång en kämpaglöd om man inte känner en inre motivation till varför allt detta ska göras?

Jag vill att vi pratar mer om hur det känns att leva i världen idag och hur det kommer att kännas att leva här om 35 år eller om 85 år. För att kunna skapa en positiv framtid måste vi prata om vad det innebär i grunden, inte bara hur många vindkraftverk och solpaneler vi ska ha. Media måste vända på sin utgångspunkt och istället för att fråga varför manifestationer för klimatet behövs, fråga sig vad som händer om vi inte trycker på politiker och företag och förändrar våra sätt att leva?  Debatten behöver tona ned individfokuseringen om vad jag, jag, jag kan göra. Det handlar ganska lite om oss vuxna. Mycket mer handlar det om våra barn som kommit till en värld på tröskeln till klimatkaos. Det handlar också om kommande generationer som kan komma att födas rakt in i en tid där klimatfrågan är avgörande för hur deras liv blir, men där de inte haft någon möjlighet att påverka den själva. Vi måste fråga oss själva vad vi är beredda att göra för dem och hur vi kan bidra till att ge dem trygga liv.

Att vi bara är en länk i en kedja blev uppenbart för mig när jag som representant för Föräldravrålet och Our Kids´ Climate sprang en sträcka i klimatstafetten Run for your Life, där en sten genom hand till hand förs från Kiruna till Paris under tjugo dagar. Jag var med och sprang för livet. Inte så mycket för mitt eget som för livet för miljarder av barn, födda och ofödda. Stenen i min hand var rund och varm. Rund som vår enda jord och varm av all kärlek som omslutit den.

Att springa bakom en bil i en kolsvart uppländsk skog en novembernatt med andedräkten rykandes ur munnen är en mäktig känsla. Jag kramar den varma stenen i min hand och känner hur jag ler. Kraften i mina ben känns stark och uthållig. Mitt hjärta pumpar kraftfullt. Lungorna suger i sig den svala rena nattluften. Jag tänker på min dotters leende. Hon som inspirerar mig att kämpa för en bättre värld. Jag tänker på alla som följer min framfart. Hur jag hoppas att de hittar sin inre styrka att orka kämpa och höras i kampen för framtiden. Jag tänker att varje steg jag lägger bakom mig för stenen närmare Paris, inte bara i antalet meter utan också som ett bevis på vad vi kan göra tillsammans. Jag fortsätter att le, trots att jag är andfådd kan jag inte låta bli. Jag flyger och tänker på alla leenden som inte hade letts, alla ord som inte hade utbytts och alla kramar som inte hade kramats om inte jag och alla andra hade sprungit här. Från Kiruna till Paris med en sten som fått ta emot kärlek från tusentals människor. När den når sitt mål hoppas jag att den strålar av all den kraft som behövs för att skapa en positiv framtid för alla barn, kommande generationer och för vår fina planet.

Vlogg om våra barns klimat

Dagens blogg blir en vlogg där jag berättar om varför det är viktigt att ha våra barns klimat i fokus i klimatförhandlingarna i Paris. Klimatfrågan handlar om så mycket mer än om halter av växthsgaser. Det handlar om det käraste vi vet. Det handlar om våra barns och alla barns klimat. Det handlar om klimatet för kommande generationer. Upptakten inför klimatmötet i Paris har börjat. Med en vecka kvar till det viktigaste klimatmötet i världshistorien är det dags att sprida ordet här i Sverige och internationellt, till de redan frälsta och för de som nyss vaknat upp, till politiker och förhandlare liksom till den vanliga människan. Ju mindre klimatkaos, desto mer kärlek ryms världen.

Vloggen är därför den här gången på engelska och franska för att vi ska kunna nå så många som möjligt med vårt budskap.

Engelska version:

Fransk version:

Klimatsamtal mellan mig och min dotter 2050

Med mindre än en månad kvar till klimatmötet i Paris är vi många som är spända på hur det kommer att gå. Jag bestämde mig för att ta reda på saken genom att stämma träff med min dotter år 2050 för att fråga henne om hur det gick med allting. 

Jag: Idag är det 10 november 2050 och vi befinner oss i Uppsala för att träffas och prata lite om klimatet såhär 35 år efter Parismötet 2015. Du kommer kanske inte ihåg det, du fyllde precis åtta då, så du får beskriva nutiden så kan jag berätta lite om hur det var vid tiden för mötet. Jag minns det som en period då det började röra på sig lite grann i klimatfrågan på sina håll. Jag var väldigt orolig för hur allt skulle bli, men samtidigt kände jag mig fast besluten att använda min föräldrakraft och inte bara sitta tyst och se på när världen förändrades till det sämre för dig och andra barn. Jag valde ju som du vet att engagera mig i civilsamhället och föra barnens och kommande generationers talan. Och nu med facit i hand såhär långt så undrar jag förstås hur det har blivit för dig och vad du känner om klimatfrågan idag?

Hon: Ja, självklart är jag väldigt glad för det arbete ni och alla andra som jobbade med klimatfrågan gjorde. Så som du ofta sa, du kan med gott samvete se mig i ögonen… Vad jag har förstått stod världen och vinglade lite mellan hopp och förtvivlan vid den tiden och ni drog verkligen ett tungt lass för att få upp frågan på dagordningen och se till att visionerna också blev verklighet. Idag är det mycket lättare, vi har ju mycket bättre kommunikationer och teknik som gör det lätt för oss som privatpersoner att starta och driva egna initiativ. Jag använder mig till exempel mycket av det här med ”gräsrotsvärde”. Det är ett system där jag byter in poäng jag tjänar in när jag gör vissa positiva saker för samhället och miljön mot andra saker som behövs i närområdet. Det kan till exempel vara att finansiera lokal och ren matproduktion och olika kulturevenemang. Jag tror att samhället är öppnare nu och att fler kommer fram med sina initiativ och idéer än på din tid när de största kanalerna var Facebook, Twitter och Instagram som ändå var rätt centraliserade. Jag tror också att folk i allmänhet är mer välutbildade och kan mer om hur en samhällsomvandling går till nu när vi är mitt inne i en, samtidigt som vi har fått lite tid att reflektera över drivkrafter och strategier för hur bollen kom i rullning.

Jag: Ja, det är verkligen en spännande tid som både du och jag får och har fått uppleva. Vad har du fått för uppfattning om Parismötet, det har ju ändå pratats en hel del om det i efterhand?

Hon: Alltså det beskrevs ju som en tydlig vändpunkt i skolan. Kanske inte själva mötet i sig, mer än att det blev ett konkret avtal, men sedan kom ju omställningen igång på riktigt i och med globala, nationella och lokala påtryckningar över hela världen. Jag tror att efterarbetet säkert var lika viktigt som själva mötet. Och när tillräckligt många länder och företag hade börjat ”hamna på rätt sida” och det tippade över var inte längre någon idé för eftersläparna att försöka hålla emot. Några finns ju förstås fortfarande kvar, men de är ju inte direkt dominerande längre. Även om man inte var särskilt engagerad och själv drev en massa saker inom miljö- och klimatrörelsen har jag förstått att det efter ett tag blev lättare och lättare att leva klimatvänligt när frågan prioriterades. Sverige var ju ganska framstående och ett av de första länderna att snabbt ställa om till exempel till fossilfritt.

Jag: Det var verkligen en obeskrivligt skön känsla när det lossnade på allvar och vi som hade lagt ned så mycket kraft och tid på att få politiker att prioritera klimatet började förstå att vi faktiskt nådde fram med vårt budskap.  Vi lyckades äntligen beröra dem på djupet när vi vågade prata om känslor, medmänsklighet och ansvar. Det var verkligen ett behagligt pirr som spred sig när politiker efter politiker helt plötsligt började säga saker som vi hade sagt länge och dessutom konkret började ställa om för att realisera förändringen. Det fina var också att förändringen gick så pass snabbt att vi alla fick vara med och uppleva den. På något sätt känns det som om vi faktiskt gjorde skillnad med allt vårt tjat, att vi vrålade tillräckligt högt trots allt. Men tyvärr är det fortfarande svårt för många och vi måste ju de facto förbereda oss på att det återstår flera stora klimatkatastrofer som vi måste genomleva, även om temperaturökningen nu har avstannat. Hur tänker du om framtiden nu när du och din generation får ta över stafettpinnen?

Hon: Det var ju så mycket med ”framtiden” när jag var yngre hur allt skulle förändras och hur det skulle bli just år 2050 och så. Men nu är vi här och jag tror att det generellt sätt är en mycket mer positiv känsla än 2015 till exempel. Vi har våra utmaningar i världen; konsekvenserna av en nästan två grader varmare värld, en större befolkning än någonsin tidigare och också större migration och omflyttningar än tidigare, så det är klart att det är tufft. Men samtidigt finns det färre fattiga än någonsin och kvinnor får hela tiden mer och mer inflytande över näringsliv och politik så vi är helt klart på rätt väg. Jag känner mig hoppfull, dels för att jag ser viljan på så många ställen och dels för att jag tycker att det går åt rätt håll. Om ni kämpade i motvind innan det vände så har vi nu medvind under en period. Men man vet förstås aldrig vad som väntar. Å andra sidan så tror jag att det här med att samhällsomställningen blev så bred i både politik, näringsliv och utbildning gör att vi är bättre rustade än någonsin för att skapa en så bra värld som möjligt för resten av det här århundradet och även nästkommande. Det är lite som att det där talesättet om att en fjärils vingslag kan skapa en hel orkan faktiskt har slagit in på ett sätt.

Jag: Jag är så glad och tacksam att du får känna så. Tack snälla för att du ville vara med och dela din syn med mig. Du är och kommer alltid att vara min inspiration!

Ensam eller inte ensam i klimatslaget?

Ibland känns det ensamt att hela tiden tänka på klimatförändringarna. Idag är det bara lite mer än en månad till det stora klimatmötet i Paris och vart jag än tittar finns påminnelser om klimatet där. Det är en oerhörd stress att känna att saker går långsammare framåt än vad jag önskar och frågan jag ställer mig är vad jag själv kan göra för att snabba på processer. Så jag skriver som här en blogg, jag mailar nyckelpersoner som jag tror kan hjälpa att dra förändringarna, jag postar på facebook, jag pratar med människor och jag tänker och analyserar en massa saker. Om och om igen.  

Men det är ganska tyst runt omkring mig. De flesta mail besvaras aldrig, telefonen ringer inte trots att Föräldravrålet har skickat en snajdig pressrelease om vår internationella kampanj Our Kids´Climate. Jag varken ser eller hör någon prata om det där viktiga med klimatfrågan. Inte antal grader eller ppm, inte förhandlingstexter, inte domedagsprofetior om tiden som håller på att rinna ut, inte om teknologiska lösningar och inte heller om att politikerna eventuellt börjar få upp ögonen för problemen. Inte ens om den största manifestationen någonsin av civil olydnad som ska uppföras i Paris. Det är inte det, det handlar om. När mötet är avklarat och haussen ebbat ut sitter jag ändå ensam där, med mina tvivel om vad det är för en värld jag är en del av och hur den kommer att formas i framtiden.

Jag vill prata om hur det känns att leva och i mitt fall också ha barn i den här världen. Jag fick nyss en lägesrapport från en vän på resa. Han befann sig på Borneo och hade det fint men stördes av lukten av brandrök från den brinnande skogen som skulle omvandlas till plantager. Det gör mig knäsvag och jag tänker förstås: Men människa, gör något, ligg inte bara där i hängmattan, spring och släck! Men varken kompisen, skogsarbetaren eller jag kan göra något åt det. Efterfrågan och strukturer måste förändras innan lågorna slocknar. Så vem ska göra det då? Jo, det blir ju jag igen då. I alla fall en del av det. Och då finns tendensen hos mig att springa och släcka lite varstans där, men det gör i slutändan att jag själv brinner ut. För mig är det en av alla känslor jag har inför den här världen. Det går aldrig att göra tillräckligt. Det går heller inte att veta exakt vad som ska göras och var och när det görs bäst. Jag vet egentligen inte om det gör någon som helst skillnad.

Men allt slit får ändå en betalning. Jag har fått nya vänner som jag aldrig hade träffat annars som har lärt mig nya saker och gett mig nya insikter. När jag tänker på det inser jag att det här är något jag gör ihop med andra. Jag är inte ensam om min oro, inte heller om mina känslor om hur det är att vara i den här världen. I pressreleasen till lanseringen av Our Kids Climate kunde jag läsa hur föräldrar och mor- och farföräldrar från USA, Kanada, Australien, Peru, Norge, Finland och Schweiz sa samma sak som jag själv. Nämligen hur viktig det är att vi tänker på kommande och uppväxande generationer i klimatförhandlingarna. Jag hörde min egen oro och beslutsamhet genom deras röster och kände att det här är något vi gör tillsammans! Vi lever i den här världen ihop och vi kan kämpa för att göra den så bra som möjligt.

Om du känner något liknande vad jag har beskrivit här kan jag tipsa dig om att gå in på Föräldravrålets hemsida  och skriva på kampanjen Our Kids Climate. Då blir du en av många som visar förhandlarna i Paris att du tycker att klimatet är en fråga om rättvisa för alla barn och kommande generationer.