Jag sitter på tåget på väg
hem från konferensen Rädd eller förberedd om hur utbildning för hållbar utveckling kan ge framtidshopp till unga. Det är mörkt i vagnen, någon säkring måste ha gått. Efter
min första erfarenhet som gästbloggare snurrar det i huvudet, under dagen har
mycket information och många intryck samlats där. För att bibehålla den lilla
hjärnkapacitet jag har kvar äter jag den ekologiska banan jag smugglat ned i
ryggsäcken vid 11-tiden. Den är lite kantstött, men fyller sitt syfte.
Konferensen har varit
givande. Och glädjande. Det är härligt att se och känna att det finns ett stort
engagemang i frågan och att det har renderat goda och konkreta exempel på hur
utbildning för hållbar utveckling, ESD, kan genomföras. Men eftersom min blogg utgår
ifrån min person som doktorand och forskningens roll är att ifrågasätta rådande
strukturer och fenomen tänkte jag ägna det här inlägget till en analys om vad
jag har sett och inte sett under dagen.
Det första är det som en
av eleverna påpekade: att begreppet hållbar utveckling inte definierats under
hela konferensen. Inom UNESCO och forskning om utbildning för hållbar
utveckling, ESD, pratas det om två varianter av hållbar utveckling. Svag
hållbar utveckling som ser de tre dimensionerna med ekologi, sociala frågor och
ekonomi som delvis gemensamt beroende, men ändå förhandlingsbara. Stark hållbar
utveckling som har global jämlikhet som mål och ser ekonomi som en väg att
komma dit, men bara inom ramen för naturliga förutsättningar och så kallade planetära
gränsvärden.
- Jag vill leva i en värld där vi skyddar
miljön
- Jag vill leva i en värld där miljön inte
behöver skyddas
Vad tycker du? Vilket
tankesätt symboliserar en medvetenhet om hållbarhetsproblematiken och dess
lösningar och vilket symboliserar ett helt nytt sätt att tänka?
UNESCO:s årtionde för
utbildning för hållbar utveckling tar nu slut. Och det är över tjugo år sedan
utbildningsformen fick en stark ställning i skolans policydokument. Som Anna
Mogren uttryckte saken: Man hade kanske
tänkt att det skulle ha hänt mer. Är det rätt väg att gå att ändå kanalisera
ut ännu mer ESD i utbildningen? Blir det någon skillnad nu när FN:s Global
Action Porgramme tar vid och vilken är i så fall den? Kanske måste nyttan och
resultatet med en ökad satsning på ESD utvärderas?
Bland konferensens
deltagare råder det till synes konsensus om att ESD är förträffligt. Ju fler
goda exempel som presenteras, desto mer tillfreds blir deltagarna. Det är skönt
att tro på en gemensam sak. Det ger kraft och ork till fortsatt engagemang. Jag
känner tendenser till hallelujastämning i lokalen. Det finns en risk med det.
Tänk om vi nöjer oss med att ha hittat en universell lösning för hur en
utbildning som uppfyller globala samfundets och läroplanens krav om vilka
förmågor framtidens medborgare ska ha och slår oss till ro med det. Kommer vi
då ifrågasätta om ESD är det bästa sättet? Kommer vi att våga att säga emot
varandra?
I ett tillstånd av
konsensus är förändringstakten låg. I ett tillstånd av dissensus kan en konstruktiv
diskussion uppstå. Två olikartade uppfattningar kan smältas samman till en synergi.
Kanske hittar vi effektiviteten och den snabba förändringstakten vi behöver i
konkurrerande uppfattningar om hur vi skapar en bättre värld? Tänk om vi har
passerat punkten för nyttan med hållbar utveckling och istället rätt och slätt behöver
konfrontera världen som den ser ut idag? Spelplanen är satt och det är upp till
oss att spela rätt för att vinna.
Tåget rullar vidare. När
jag tänker tillbaka på dagen är jag glad över att vid flertal tillfällen ha
fått höra att hållbar utveckling inte bara rör miljöfrågor. Jag är glad över
att kultur ses som en viktig kugge för att förändra vår livsstil och föreställningar om lycka. Däremot är jag bekymrad över att dagen inte tydligt tagit ställning
för stark hållbar utveckling. Inte heller har tydliga normbrytande alternativ
till dagens samhällsordning förts fram.
Även om ESD fått sig en
skjuts framåt i och med idag måste vi komma ihåg att hårt arbete återstår. Inte
bara i skolan utan också för företag, politiker och individer. På jobbet och i
hemmet. Och tiden är knapp. Vi kan inte vänta på framtiden för det kan hända
att den redan är här. ESD är en bra byggsten för att uppnå visioner om en bättre
värld, men den måste konstextualiseras och kommer att se olika ut för varje
lärare, varje skola, varje klass, varje kommun och friskola. Vi kommer att få
kämpa. Sida vid sida med våra ungdomar och barn. Jag tackar SNF för att jag har
fått förtroendet att blogga under konferensen och kommer att bära med mig (och
fortsätta ifrågasätta) de nya kunskaper och insikter som jag har fått.
Tåget kommer in till
perrongen, jag loggar ut, kliver av och letar rätt på min cykel som tar mig hem.
Till ljuset, värmen och kärleken från de som delar sina liv med mig. Där min tillvaro
får en mening. För det är ju ändå det som alltig handlar om. För mig. För alla.