Tankar om konferensen Rädd eller förberedd

Jag sitter på tåget på väg hem från konferensen Rädd eller förberedd om hur utbildning för hållbar utveckling kan ge framtidshopp till unga. Det är mörkt i vagnen, någon säkring måste ha gått. Efter min första erfarenhet som gästbloggare snurrar det i huvudet, under dagen har mycket information och många intryck samlats där. För att bibehålla den lilla hjärnkapacitet jag har kvar äter jag den ekologiska banan jag smugglat ned i ryggsäcken vid 11-tiden. Den är lite kantstött, men fyller sitt syfte.

Konferensen har varit givande. Och glädjande. Det är härligt att se och känna att det finns ett stort engagemang i frågan och att det har renderat goda och konkreta exempel på hur utbildning för hållbar utveckling, ESD, kan genomföras. Men eftersom min blogg utgår ifrån min person som doktorand och forskningens roll är att ifrågasätta rådande strukturer och fenomen tänkte jag ägna det här inlägget till en analys om vad jag har sett och inte sett under dagen.

Det första är det som en av eleverna påpekade: att begreppet hållbar utveckling inte definierats under hela konferensen. Inom UNESCO och forskning om utbildning för hållbar utveckling, ESD, pratas det om två varianter av hållbar utveckling. Svag hållbar utveckling som ser de tre dimensionerna med ekologi, sociala frågor och ekonomi som delvis gemensamt beroende, men ändå förhandlingsbara. Stark hållbar utveckling som har global jämlikhet som mål och ser ekonomi som en väg att komma dit, men bara inom ramen för naturliga förutsättningar och så kallade planetära gränsvärden.

- Jag vill leva i en värld där vi skyddar miljön

- Jag vill leva i en värld där miljön inte behöver skyddas

Vad tycker du? Vilket tankesätt symboliserar en medvetenhet om hållbarhetsproblematiken och dess lösningar och vilket symboliserar ett helt nytt sätt att tänka?

UNESCO:s årtionde för utbildning för hållbar utveckling tar nu slut. Och det är över tjugo år sedan utbildningsformen fick en stark ställning i skolans policydokument. Som Anna Mogren uttryckte saken: Man hade kanske tänkt att det skulle ha hänt mer. Är det rätt väg att gå att ändå kanalisera ut ännu mer ESD i utbildningen? Blir det någon skillnad nu när FN:s Global Action Porgramme tar vid och vilken är i så fall den? Kanske måste nyttan och resultatet med en ökad satsning på ESD utvärderas?

Bland konferensens deltagare råder det till synes konsensus om att ESD är förträffligt. Ju fler goda exempel som presenteras, desto mer tillfreds blir deltagarna. Det är skönt att tro på en gemensam sak. Det ger kraft och ork till fortsatt engagemang. Jag känner tendenser till hallelujastämning i lokalen. Det finns en risk med det. Tänk om vi nöjer oss med att ha hittat en universell lösning för hur en utbildning som uppfyller globala samfundets och läroplanens krav om vilka förmågor framtidens medborgare ska ha och slår oss till ro med det. Kommer vi då ifrågasätta om ESD är det bästa sättet? Kommer vi att våga att säga emot varandra?

I ett tillstånd av konsensus är förändringstakten låg. I ett tillstånd av dissensus kan en konstruktiv diskussion uppstå. Två olikartade uppfattningar kan smältas samman till en synergi. Kanske hittar vi effektiviteten och den snabba förändringstakten vi behöver i konkurrerande uppfattningar om hur vi skapar en bättre värld? Tänk om vi har passerat punkten för nyttan med hållbar utveckling och istället rätt och slätt behöver konfrontera världen som den ser ut idag? Spelplanen är satt och det är upp till oss att spela rätt för att vinna.

Tåget rullar vidare. När jag tänker tillbaka på dagen är jag glad över att vid flertal tillfällen ha fått höra att hållbar utveckling inte bara rör miljöfrågor. Jag är glad över att kultur ses som en viktig kugge för att förändra vår livsstil och föreställningar om lycka. Däremot är jag bekymrad över att dagen inte tydligt tagit ställning för stark hållbar utveckling. Inte heller har tydliga normbrytande alternativ till dagens samhällsordning förts fram.

Även om ESD fått sig en skjuts framåt i och med idag måste vi komma ihåg att hårt arbete återstår. Inte bara i skolan utan också för företag, politiker och individer. På jobbet och i hemmet. Och tiden är knapp. Vi kan inte vänta på framtiden för det kan hända att den redan är här. ESD är en bra byggsten för att uppnå visioner om en bättre värld, men den måste konstextualiseras och kommer att se olika ut för varje lärare, varje skola, varje klass, varje kommun och friskola. Vi kommer att få kämpa. Sida vid sida med våra ungdomar och barn. Jag tackar SNF för att jag har fått förtroendet att blogga under konferensen och kommer att bära med mig (och fortsätta ifrågasätta) de nya kunskaper och insikter som jag har fått.

Tåget kommer in till perrongen, jag loggar ut, kliver av och letar rätt på min cykel som tar mig hem. Till ljuset, värmen och kärleken från de som delar sina liv med mig. Där min tillvaro får en mening. För det är ju ändå det som alltig handlar om. För mig. För alla.