Manligt och kvinnligt i klimatfrågan

Inför klimatmötet i Paris får klimatfrågan allt större utrymme i media här i Sverige. I TV-sofforna sitter sammanbitna män med kavajer och pratar om vad som kan hända om temperaturen höjs och ekosystem tippar över. Det är nu förändringen måste ske, fönstret är öppet en liten stund till och omställningen måste gå fort. Männen är inte bara experter, de är också fantastiska kommunikatörer. Tydliga och kvantifierade pratar de om världen, hoten och möjligheterna. Jag är glad att frågan får utrymme, men jag kan tycka att människorna och massorna bakom det planetära och övergripande glöms bort. Vardagsmänniskan behöver också få en röst och ett eller flera ansikten. Istället representeras hen av punktlistor på åtgärder för hur världen kan komma närmare omställningen. Tittar jag runt i mina nätverk är det fler kvinnor än män som är engagerade i klimatfrågan på gräsrotsnivå. Kompetenta och smarta personer som förtjänar att få föra ut sitt perspektiv som inte sällan bygger på känslor. Hur känns det att vara medborgare i en värld som står på gränsen till att förstöras av koldioxidutsläpp och förlust av biologisk mångfald? Hur känns det att ha uppväxande barn som riskerar att få egna barn i en helt annan värld än den de själva vuxit upp i? Om inget görs kan det ju bli så.

Den känslomässiga aspekten är viktig i klimatfrågan och den tas alltför sällan upp. Om det företrädesvis är kvinnors uppgift att göra det, släpp då in kvinnor i TV-sofforna! Frågan är komplex och mångfacetterad och allas röster behövs för att vi ska kunna få förståelse för vad det faktiskt är som står på spel. Känna att vi alla i högsta grad är delar av problemet och lösningarna. Män och kvinnor, eller bara personer som inte representerar det vetenskapliga som ger frågan en ny mer djupgående identitet. 

Ett annat sätt att se på mannen i klimatfrågan är som miljöförstörare. I alla fall släpper män statistiskt sett ut mer koldioxid per person än kvinnor. De åker mer bil, tankar mer och har dyrare och mer bensinslukande ägodelar. Eftersom jag själv är kvinna och det säkert påverkar mitt perspektiv på manligt och kvinnligt släpper jag nu in en man i inlägget. I Föräldravrålets blogg skriver Johan Falk (man i näringslivet och engagerad i klimatfrågan) att:

Det har hävdats att ”klimatproblematiken är en man”. En oreflekterad man som fattar beslut i litet och stort utan tanke på konsekvenser, som är pessimistisk till utvecklingen och som förtränger frågor om miljö och klimat. Jag menar att mannen kan vara del i lösningen istället. Om mannen förnyar sitt förhållningssätt och blir en reflekterande man. Jag är pappa till tre barn. Jag tänker på deras framtid och vilket avtryck jag kommer lämna efter mig till deras barn och barnbarn. I ett större perspektiv är jag en kort länk i en lång kedja, men tiden jag lever i är avgörande för hur stora ödesfrågor, som klimatet, kommer att prägla framtiden. Jag har länge insett klimatfrågans allvar. Men jag har först på senare tid börjat tänka på hur jag själv bidrar – negativt och positivt.

För vad innebär det om vi förnyar vårt förhållningssätt? Om jag börjar reflektera över beslut i vardagen och vad de egentligen betyder? Då påverkar jag vilka tjänster och produkter som efterfrågas och blir del i den kursändring som måste till för att få utvecklingen att tippa över åt rätt håll. Många män har stort inflytande i företag och organisationer. Den reflekterande mannen kommer att upptäcka att det även inom arbetet finns en möjlighet att bidra positivt. Inom innovationsföretagande pratar man om “game-changing” som präglas av ett utanför-boxen-tänkande både vad gäller lösningar och arbetssätt. Människorna i företagen är en stor intellektuell resurs. Tanken på vad som skulle kunna hända om den skulle frigöras till fullo, är kittlande.

Jag gillar ordet game-changing. Det låter korporat och kraftfullt. En sådan förändring vill jag se i klimatfrågan i det att den breddades både på expertsidan och gräsrotsnivå. Jag vill se fler kvinnliga experter och fler parkpappor i sofforna. Jag vill att vi utöver den viktiga och grundläggande vetenskapen ska få ett mänskligt perspektiv på klimatfrågan. Att frågan om hur vi vill förändra samhället i solidaritet med uppväxande och kommande generationer blir en del av vår identitet. Ett självklart sätt för hur vi lever i världen. Hur vi känner för världen. Det skulle vara att förändra spelplanen på riktigt för politiker, näringsliv och människor.

 Mannen Johan Falk och jag i samarbete i klimatfrågan!

Från Lyxfällan till Klimatfällan

Jag såg Johan Rockström i en morgonsoffa. Han sa att en av de bra saker man kunde göra inför klimatmötet i Paris var att göra sin röst hörd. Orden gick rakt in i hjärtat för det är ju en av de saker jag älskar! Att göra min röst hörd. Bloggen har varit vilande ett tag, men under den tiden har min röst istället hörts i klassrum av studenter som har förkovrat sig i hur, varför och om vi behöver en hållbar framtid. Men nu är det återigen hög tid att återuppta den här kanalen. Så förbered er på mindre utbildning och mer klimat under en period, men alltid med fokus mot framtiden!

Först ut är ett inlägg som bygger på en liknelse. Liknelser kan vara kraftfulla i att föra fram budskap och hjälpa till att se det, i det här fallet, absurda i situationer. Den här historien handlar om hur klimatkrisen kan liknas vid en privatekonomisk kris. Skillnaden däremot är att det är betydligt svårare att sanera den globala ekonomin än vad det är att hjälpa enskilda hushåll, något som klimatfällans experter får erfara. Inlägget är och har varit aktuellt sedan 13 augusti  i år då vi passerade Overshoot Day. Det betyder att vi då använt upp jordens resurser för det här året. Allt vi använder efter det är ett lån från våra barn och kommande generationer. 

Från Lyxfällan till Klimatfällan

Det är en sensommardag med ömsom solsken, ömsom tropiska regnskurar. De gråa skyarna far över himlen i den friska vinden. Två män kliver ur en bil. Den ene blond, den andra mörk. Den ene i proper ljusgrå kostym, den andre i mörk kavaj. De går in genom en port i ett lägenhetshus i en Stockholmsförort och ringer på en dörr. En kvinna och en man öppnar tillsammans. ”Ja, hej. Det var från Lyxfällan. Vi har förstått att allt inte står rätt till ekonomiskt här”.

Paret nickar, det stämmer. De ska nu visa lägenheten, prylarna, de ekonomiska pappren och de oöppnade kuverten med räkningar. Efter någon timme kommer de ekonomiska rådgivarna att stå utanför huset med en grönskande park i bakgrunden och berätta att det här är det värsta de någonsin sett. Tittarna kommer att tänka: Hur kan man sjunka så lågt att man låter ett köpbegär gå före trygghet? Och hur kan man vara så egoistisk och kortsynt att man lånar av sina barn?

I TV-programmet Lyxfällan får privatpersoner hjälp med att komma på fötter ekonomiskt. Genom rådgivning och ibland terapi får de under en månads tid känna efter vad som är värt att prioritera i sina liv. Ofta har personerna partner och barn och efteråt konstaterar de inblandade att de stora vinsterna med att medverka i programmet har varit ett förbättrat förhållande till partnern och ett renare samvete gentemot barnen.

Om några månader är det klimatmöte i Paris. Politikerna säger att klimatfrågan är viktig, att den ska prioriteras. Som det ser ut idag finns inte många konkreta förslag för exakt hur och när detta ska ske. Det kommer att krävas mängder av lösningar som samverkar. Och det är bråttom. Inom de kommande fem åren avgörs hur mycket planetens temperatur ska höjas.

Låt oss spela upp det inledande scenariot igen, men ur ett annat perspektiv. Två klimatexperter skickas iväg för att hjälpa politikerna att få ordning på klimatfrågan. Ja, hej. Det var från Klimatfällan. Vi har förstått att allt inte står rätt till med klimatpolitiken här. Politikerna tittar på varandra med tvekan, så kan det nog vara.

Politikerna får sedan visa vilka mål som satts upp, vilka investeringar som har gjorts och hur man tänker sig framtiden. Experterna kommer återigen konstatera att det här är det värsta de någonsin har sett. Kalkylerna går inte ihop, mänskligheten är skuldsatt upp över öronen och situationen är på väg att accelerera utom all kontroll.

Tittarna kommer undra: Hur kan man sjunka så lågt att man låter en fossilbaserad ekonomi gå före själva fundamentet för människans existens – en fungerande planet? Hur kan man berättiga att klimatfrågan inte prioriteras när man känner till riskerna i form av naturkatastrofer och minskad biologisk mångfald som leder till mänskligt lidande och en ökad ström av klimatflyktingar världen över? Och hur kan man tänka så kortsiktigt att man inte inser att det som egentligen pågår är ett massivt lån av barnens och framtida generationers resurser?

I Klimatfällan går lånen inte att betala tillbaka och räntorna inte att frysa. Inga enkla och isolerade åtgärder kan rädda det som redan gått förlorat. För att lösa problemet med den globala uppvärmningen och dess konsekvenser krävs att klimatpolitiken prioriteras över nationsgränser och över ideologiska gränser. Det är en politik som inte kan vänta.

Om du är nyfiken på att se hur experterna och politikerna klarar sig i programmet rekommenderar jag filmen Klimatfällan nedan:

(Fotnot: Filmen är producerad av Föräldravrålet som en uppmaning till politiker att ge klimatfrågan högsta prioritet inför riksdagsvalet 2014)