Inför klimatmötet i Paris får klimatfrågan allt större
utrymme i media här i Sverige. I TV-sofforna sitter sammanbitna män med kavajer
och pratar om vad som kan hända om temperaturen höjs och ekosystem tippar över.
Det är nu förändringen måste ske, fönstret är öppet en liten stund till och
omställningen måste gå fort. Männen är inte bara experter, de är också fantastiska
kommunikatörer. Tydliga och kvantifierade pratar de om världen, hoten och
möjligheterna. Jag är glad att frågan får utrymme, men jag kan tycka att
människorna och massorna bakom det planetära och övergripande glöms bort. Vardagsmänniskan
behöver också få en röst och ett eller flera ansikten. Istället representeras
hen av punktlistor på åtgärder för hur världen kan komma närmare omställningen.
Tittar jag runt i mina nätverk är det fler kvinnor än män som är engagerade i
klimatfrågan på gräsrotsnivå. Kompetenta och smarta personer som förtjänar att
få föra ut sitt perspektiv som inte sällan bygger på känslor. Hur känns det att
vara medborgare i en värld som står på gränsen till att förstöras av
koldioxidutsläpp och förlust av biologisk mångfald? Hur känns det att ha
uppväxande barn som riskerar att få egna barn i en helt annan värld än den de
själva vuxit upp i? Om inget görs kan det ju bli så.
Den känslomässiga aspekten är viktig i klimatfrågan och
den tas alltför sällan upp. Om det företrädesvis är kvinnors uppgift att göra
det, släpp då in kvinnor i TV-sofforna! Frågan är komplex och mångfacetterad
och allas röster behövs för att vi ska kunna få förståelse för vad det faktiskt
är som står på spel. Känna att vi alla i högsta grad är delar av problemet och
lösningarna. Män och kvinnor, eller bara personer som inte representerar det
vetenskapliga som ger frågan en ny mer djupgående identitet.
Ett annat sätt att
se på mannen i klimatfrågan är som miljöförstörare. I alla fall släpper män statistiskt
sett ut mer koldioxid per person än kvinnor. De åker mer bil, tankar mer och
har dyrare och mer bensinslukande ägodelar. Eftersom jag själv är kvinna och
det säkert påverkar mitt perspektiv på manligt och kvinnligt släpper jag nu in
en man i inlägget. I Föräldravrålets blogg skriver Johan Falk (man i
näringslivet och engagerad i klimatfrågan) att:
Det har hävdats
att ”klimatproblematiken är en man”. En oreflekterad man som fattar beslut i litet
och stort utan tanke på konsekvenser, som är pessimistisk till utvecklingen och
som förtränger frågor om miljö och klimat. Jag menar att mannen kan vara del i
lösningen istället. Om mannen förnyar sitt förhållningssätt och blir en reflekterande man.
Jag är pappa till tre barn. Jag tänker på deras framtid och vilket avtryck jag
kommer lämna efter mig till deras barn och barnbarn. I ett större perspektiv är
jag en kort länk i en lång kedja, men tiden jag lever i är avgörande för hur
stora ödesfrågor, som klimatet, kommer att prägla framtiden. Jag har länge
insett klimatfrågans allvar. Men jag har först på senare tid börjat tänka på
hur jag själv bidrar – negativt och positivt.
För vad innebär
det om vi förnyar vårt förhållningssätt? Om jag börjar reflektera över beslut i
vardagen och vad de egentligen betyder? Då påverkar jag vilka tjänster och
produkter som efterfrågas och blir del i den kursändring som måste till för att
få utvecklingen att tippa över åt rätt håll. Många män har stort inflytande i
företag och organisationer. Den reflekterande mannen kommer att
upptäcka att det även inom arbetet finns en möjlighet att bidra positivt. Inom
innovationsföretagande pratar man om “game-changing” som präglas av ett
utanför-boxen-tänkande både vad gäller lösningar och arbetssätt. Människorna i
företagen är en stor intellektuell resurs. Tanken på vad som skulle kunna hända
om den skulle frigöras till fullo, är kittlande.
Jag gillar ordet game-changing. Det låter korporat och kraftfullt.
En sådan förändring vill jag se i klimatfrågan i det att den breddades både
på expertsidan och gräsrotsnivå. Jag vill se fler kvinnliga experter och fler
parkpappor i sofforna. Jag vill att vi utöver den viktiga och grundläggande vetenskapen
ska få ett mänskligt perspektiv på klimatfrågan. Att frågan om hur vi vill
förändra samhället i solidaritet med uppväxande och kommande generationer blir
en del av vår identitet. Ett självklart sätt för hur vi lever i världen. Hur vi
känner för världen. Det skulle vara att förändra spelplanen på riktigt för
politiker, näringsliv och människor.
Mannen Johan Falk och jag i samarbete i klimatfrågan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar