En lyssnande doktorand

Det har blivit hög tid att ägna resterande arbetsdag åt lite reflexivt skrivande. Utanför är det ett dunkelblått mörker och en månskära svävar över taket på Ekonomikum. Det ser fridfullt och tyst ut. Studenter är det tomt på, men i ett och annat fönster sitter folk och jobbar vid sina datorer. Jag borde läsa, och jag borde skriva annat än det här.

På gott och ont börjar min forskning göra mig lite besatt av olika bilder av hur framtiden kan komma att te sig. Å ena sidan finns den positiva trenden om att röster och rörelser som förespråkar ett annat samhälle än idag börjar röra på sig. När jag tänker på vad det skulle kunna innebära, fladdrar det i maggropen och det känns som om jag är redo att kasta allt annat åt sidan och har oceaner av kraft att omfamna och driva omställningarna. Stå på barrikaderan och hålla tal för jublande folkmassor. Å andra sidan finns stressen om att det är inom det närmsta decenniet som förändringen måste verkställas och bli starkare än en grönare version av det vanliga samhället. Annars väntar stora risker för att negativa förändringar ska förverkligas i en oförutsägbar värld som domineras av pärlband av kriser.

Jag har börjat träffa ungdomar som har deltagit i en pilotstudie. Där blir det tydligt att varje individ har sin egen bild av hur världen kommer att bli. Varje person är ett eget litet universum i framtidens rymd. I sin egen kontext med sin egen logik.  Vi har fikat. De har pratat och jag har lyssnat och funderat på hur det känns att vara i deras kläder och tänka som de gör om framtiden. Jag känner mig otroligt privilegierad som får ta del av deras tankar och diskussioner och saknar med ens livet som lärare. Där lektionstid går ut på att locka fram olika resonemang och argument. Jag har aldrig tänkt på hur mycket det säger om vår samtid. Forskningen har öppnat ögonen för hur det är möjligt att tolka, läsa ut och reflektera över vad som sägs genom att vara tyst och lyssna. Just nu vill jag bara lyssna, lyssna, lyssna. Till generaliseringar, detaljer, trender, tendenser, förändringar, hopp och rädslor.

Ungdomarnas tankar och sammanhang är ibland lika och ibland olika min egna. Även om jag vet att det är naivt känns det ändå alltid som om ens eget sätt att tänka är ett rättesnöre. Något som ger ordning och mening i världen. Nu får jag höra andra historier helt obundna från min egen version. Det är nyttigt, men lite konstig. Jag har inget ansvar att få dem att tänka som jag själv gör. Bilderna är deras, de ska inte manipuleras. Individernas fria tankar existerar just där och just då. I lyssnandet spelas elevernas berättelser upp i mitt huvud i form av filmer fullbordade med miljöer, rekvisita och karaktärer.

Jag vet att jag låter euforisk om mitt jobb i det här läget. Det kan bli annat när samtalen i ett senare skede nogsamt ska transkriberas. Men jag tänker tillåta mig att göra det just nu. Och jag tänker uppmana alla som vill att försöka det här hemma. Skapa en diskussionsuppgift om ett ämne som du brinner för, ta ett steg tillbaka och lyssna på vad eleverna säger.  Fundera på vad det betyder för samtiden och framtiden. Hur stämmer det överens med din egen bild? Vad säger skillnaderna?

Ibland ser man inte skogen för alla träden. Så blir det för mig när jag är djupt insatt i ett ämne. Risken finns därmed att jag med det här inlägget redan är vilsen bland datainsamlingssnåren fast jag tycker att jag sitter högt upp en grantopp och spanar ut över ungdomarnas framtidsbilder. Genom min egen uppfattning om framtiden tolkar jag också andras. Jag försöker lägga dem lite tillrätta för att få den att passa in i mitt eget tankemönster. Att lyssna förutsättningslöst är för mig nyttigt och berikande, både privat och i mitt arbete. Jag vill inte vara en person som fastnar i bekvämligheten av att plocka upp det som passar. Jag vill utmana mig själv att kämpa för att uppmärksamma och bearbeta också det obekväma. Det som inte passar in. Jag strävar mot en bild av omvärlden som kan liknas vid  ett pluralistiskt pussel där de bitarna som inte var tänkta att vara med från början skapar en ännu skarpare och mer magnifik bild av världen och framtiden.

Ser jag skogen eller träden?

Tankar om konferensen Rädd eller förberedd

Jag sitter på tåget på väg hem från konferensen Rädd eller förberedd om hur utbildning för hållbar utveckling kan ge framtidshopp till unga. Det är mörkt i vagnen, någon säkring måste ha gått. Efter min första erfarenhet som gästbloggare snurrar det i huvudet, under dagen har mycket information och många intryck samlats där. För att bibehålla den lilla hjärnkapacitet jag har kvar äter jag den ekologiska banan jag smugglat ned i ryggsäcken vid 11-tiden. Den är lite kantstött, men fyller sitt syfte.

Konferensen har varit givande. Och glädjande. Det är härligt att se och känna att det finns ett stort engagemang i frågan och att det har renderat goda och konkreta exempel på hur utbildning för hållbar utveckling, ESD, kan genomföras. Men eftersom min blogg utgår ifrån min person som doktorand och forskningens roll är att ifrågasätta rådande strukturer och fenomen tänkte jag ägna det här inlägget till en analys om vad jag har sett och inte sett under dagen.

Det första är det som en av eleverna påpekade: att begreppet hållbar utveckling inte definierats under hela konferensen. Inom UNESCO och forskning om utbildning för hållbar utveckling, ESD, pratas det om två varianter av hållbar utveckling. Svag hållbar utveckling som ser de tre dimensionerna med ekologi, sociala frågor och ekonomi som delvis gemensamt beroende, men ändå förhandlingsbara. Stark hållbar utveckling som har global jämlikhet som mål och ser ekonomi som en väg att komma dit, men bara inom ramen för naturliga förutsättningar och så kallade planetära gränsvärden.

- Jag vill leva i en värld där vi skyddar miljön

- Jag vill leva i en värld där miljön inte behöver skyddas

Vad tycker du? Vilket tankesätt symboliserar en medvetenhet om hållbarhetsproblematiken och dess lösningar och vilket symboliserar ett helt nytt sätt att tänka?

UNESCO:s årtionde för utbildning för hållbar utveckling tar nu slut. Och det är över tjugo år sedan utbildningsformen fick en stark ställning i skolans policydokument. Som Anna Mogren uttryckte saken: Man hade kanske tänkt att det skulle ha hänt mer. Är det rätt väg att gå att ändå kanalisera ut ännu mer ESD i utbildningen? Blir det någon skillnad nu när FN:s Global Action Porgramme tar vid och vilken är i så fall den? Kanske måste nyttan och resultatet med en ökad satsning på ESD utvärderas?

Bland konferensens deltagare råder det till synes konsensus om att ESD är förträffligt. Ju fler goda exempel som presenteras, desto mer tillfreds blir deltagarna. Det är skönt att tro på en gemensam sak. Det ger kraft och ork till fortsatt engagemang. Jag känner tendenser till hallelujastämning i lokalen. Det finns en risk med det. Tänk om vi nöjer oss med att ha hittat en universell lösning för hur en utbildning som uppfyller globala samfundets och läroplanens krav om vilka förmågor framtidens medborgare ska ha och slår oss till ro med det. Kommer vi då ifrågasätta om ESD är det bästa sättet? Kommer vi att våga att säga emot varandra?

I ett tillstånd av konsensus är förändringstakten låg. I ett tillstånd av dissensus kan en konstruktiv diskussion uppstå. Två olikartade uppfattningar kan smältas samman till en synergi. Kanske hittar vi effektiviteten och den snabba förändringstakten vi behöver i konkurrerande uppfattningar om hur vi skapar en bättre värld? Tänk om vi har passerat punkten för nyttan med hållbar utveckling och istället rätt och slätt behöver konfrontera världen som den ser ut idag? Spelplanen är satt och det är upp till oss att spela rätt för att vinna.

Tåget rullar vidare. När jag tänker tillbaka på dagen är jag glad över att vid flertal tillfällen ha fått höra att hållbar utveckling inte bara rör miljöfrågor. Jag är glad över att kultur ses som en viktig kugge för att förändra vår livsstil och föreställningar om lycka. Däremot är jag bekymrad över att dagen inte tydligt tagit ställning för stark hållbar utveckling. Inte heller har tydliga normbrytande alternativ till dagens samhällsordning förts fram.

Även om ESD fått sig en skjuts framåt i och med idag måste vi komma ihåg att hårt arbete återstår. Inte bara i skolan utan också för företag, politiker och individer. På jobbet och i hemmet. Och tiden är knapp. Vi kan inte vänta på framtiden för det kan hända att den redan är här. ESD är en bra byggsten för att uppnå visioner om en bättre värld, men den måste konstextualiseras och kommer att se olika ut för varje lärare, varje skola, varje klass, varje kommun och friskola. Vi kommer att få kämpa. Sida vid sida med våra ungdomar och barn. Jag tackar SNF för att jag har fått förtroendet att blogga under konferensen och kommer att bära med mig (och fortsätta ifrågasätta) de nya kunskaper och insikter som jag har fått.

Tåget kommer in till perrongen, jag loggar ut, kliver av och letar rätt på min cykel som tar mig hem. Till ljuset, värmen och kärleken från de som delar sina liv med mig. Där min tillvaro får en mening. För det är ju ändå det som alltig handlar om. För mig. För alla.

Från eldsjäl till engagemang

Det är inte lätt att blogga till musik. Folkmusikbandet Kolonin bjuder på mysgung i konferensen sena timme. Musik är ett välkommet inslag i det annars informationstäta programmet. 

Senast pratade Ulla Lindqvist om en studie hon gjort för UNESCO om vad elever behöver och vad de får med sig i sin utbildning efter framtiden.

Hon konstaterar att läraren är helt avgörande för vad eleverna får med sig. Det är bra därför att det betyder att många lärare kan känna sig sporrade och känna en tillfredsställelse i att ge järnet och se hur elever växer och utvecklas i sin kompetens om hur ett hållbart samhälle skapas. Däremot är det mindre bra därför att det betyder att det fortfarande hänger på individuella lärares engagemang i vilken grad utbildning för hållbar utveckling, ESD, genomsyrar skolvärlden.

Från att vara en engagerad lärare till att vara en eldsjäl är steget kort. Eldsjälar kan uträtta ett stort och vikitgt arbete. Men eldsjälar kan också brinna ut. Förklarligt, med tanke på att det ofta innebär att kavla upp ärmarna och ta tag i ett obekvämt ämne. Ett ämne som också påverkar oss vuxna och tydligt blottlägger alla brister som finns i den här världen och utsikterna inför framtiden. Det kan väcka tankar om vårt eget individuella ansvar, vad vi för vidare till våra barn och elever. Arbetet sker ofta med knappa resurser och i motvind. Det blir efter ett tag tjatigt att försöka dra i temadagar, schemaändringar och försök till fortbildning. Kanske tycker andra att det är en bra idé, men att tiden inte finns för att lägga till något i deras redan späckade lärarscheman.

Inte bara det. När man väl är på en plats där ESD ska äga rum slås man av komplexiteten. Utbildningen ska bidra till att utveckla innehåll, arbetssätt, partnerskap med ”övriga” samhället, stödja elevernas kunskap, förmågor och värderingar. Det kan man göra genom att använda strategier för ämnesintegration, inflytande och samarbetsinlärning och skolorganisation. Eleverna ska genom det tillgodogöra sig självförtroende, känna sig delaktiga, känna en förståelse för utbildningen och en lust att lära vidare om hållbar utveckling. Pust!  Det är inte gjort på en kafferast…

Bevis efter bevis följer på att ESD måste integreras och bli ett perspektiv i undervisningen. Annars kommer det inte att gå. Det är helt enkelt inte möjligt att uppfylla dess fulla potential på något annat sätt. Konferensen har visat många exempel på att det går att komma långt med hållbarhetsarbetet på skolor. Gemensamt för samtliga är att ingen ensam person har lyckats åstadkomma ett lyckat projekt. Alla talare idag vittnar om samarbete och helhetssyner. Om gemensamt lärande och gemensamma visioner för vad man vill uppnå med utbildningen.

Ungdomarna själva håller med. Att få se så många aktörer som samlas och diskuterar hållbar utveckling har varit en framgångsfaktor för konferensen. Hugo som har träffat politiker i Bryssel berättar hur viktigt det var att se deras engagemang. Han konstaterar att han är mer hoppfull nu än vad han var innan. Om man tidigare har tänkt att det är hopplöst och sedan möter politiker förstår man att det finns människor som brinner för det här.

Att förlita sig på eldsjälar för att driva och genomföra utbildning för hållbar utveckling är inte en framkomlig väg, men ett stort delat engagemang är det.

Sweden is back!

Det säger Charles Hopkins med anledning av utgången av valresultatet och dess betydelse för arbetet med utbildning för hållbar utveckling, ESD. Charles Hopkins jobbar för UNESCO som i dagarna inleder en stor konferens i Japan med anledning av att den tioåriga globala satsningen på ESD nu avslutas. Under de kommande fem åren följs satsningen av Global Action Programme som är ett resultat av ett initiativ från Japan och Sverige.

Den nya satsningen på ESD är inriktad på action, handling. För att skapa aktiva och ansvarstagande medborgare i världen måste framtida (och nutida) individer som ska skapa och bygga dessa samhällen vara kompetenta och veta hur man gör. Och hur gör man det? Vad tycker ungdomar att de behöver lära sig? Och vad behöver deras lärare kunna?

Ett svar på det kan vara det Anders Jidesjö  som har forskat om vad ungdomarna själva helst vill lära sig om. Det visar sig vara samhällets energiomställning, miljöfrågan och den alltmer utbredda ohälsan. Det betyder inte att det är ämnen som lärare har en förkärlek för – tvärtom. Elevernas val stämmer istället snarare överens med tablån från TV-kanalen Discovery. Men våra framtida medborgare kan ju inte bygga sin kompetens på populärvetenskap från media.

I föredragen och panelerna som hållits under dagen har istället andra nyckelfaktorer lyfts fram. Entreprenörskap är ett av dem och då i betydelsen entreprenöriella förmågor snarare än att vara entreprenör. En annan viktig fråga är tvärvetenskap och helhet i utbildningen. Undervisningen ska vara transformativ, till skillnad från transmissiv. ESD måste nå upp till skolans övriga kvalitetskriterier. Lärarutbildningen måste på ett mer omfattande sätt innefatta kunskaper om hur ESD utförs. Sist men inte minst måste de ungas röster tas med i ekvationen.

Hur ser det då ut i verkligheten? Hur går det med att utveckla dessa nyckelfaktorer?

Studier visar att gymnasieelever inte kopplar ihop de tre dimensionerna i hållbar utveckling och att lärare uppger att det är svårt att få tillgång till förutsättningar för tvärvetenskapligt arbete.

Men arbetet med ESD ger stora möjligheter. En satsning på en korsbefruktning mellan entreprenörskap och hållbar utveckling skulle kunna för att höja kvaliteten och förhöja elevernas problemlösningsförmåga och innovationskraft. Välutbildade lärare som uttrycker visioner och lyssnar till de ungas röster om vad de förväntar sig av sin utbildning till ansvarstagande och aktiva samhällsmedborgare. En utbildning som tar in och lär ut hur man handskas med förändring och utveckling. Ett närmare samarbete mellan skola och lokalsamhälle, där skolan inte isoleras till en institution. Allt det här tillsammans skulle ge en skolkultur där elever känner sig värdefulla istället för värdelösa och där den inlärda hopplösheten byts till hoppfullhet inför framtiden.

Det räcker inte med att Sverige sägs vara tillbaka på banan. Efter hårt arbete med ESD vill i alla fall jag när Global Action Program är slut få höra: Sweden is not only back -  Sweden is the best!

Här på Rival minglar viktiga byggstenar till Sveriges satsning på utbildning på hållbar utveckling

Mellan lyft och satsningar på ESD

Äntligen! Orden är uttalade, tärningen är kastad, utmaningen ligger på bordet! SNF vill ha en omfattande, seriös och konkret satsning på ESD.

Idag sitter jag och 499 andra på den gamla biografen Rival på söder i Stockholm. Naturskyddsföreningen anordnar konferensen Rädd eller förberedd #framtidensskola, där utbildningens roll för hur ett hållbart samhälle ska diskuteras. Skolan ska vara en plats där elever utvecklar kraft och mod och får gedigna kunskaper och en känsla av att vara förberedda för att ta ansvar i ett föränderligt samhälle. Som det är idag visar forskning att ungdomar från tolvårsåldern och uppåt snarare uppvisar en inlärd hopplöshet i känslor inför framtiden.

Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen inleder dagen med att berätta att hon saknar modiga, kloka och handlingskraftiga beslutsfattare när det gäller att satsa på utbildning för hållbar utveckling, ESD.

SNF ställer därför fyra tydliga och konkreta krav på politikerna  när det gäller utbildning för hållbar utveckling. Först av allt ska ett hållbarhetslyft införas som ska innebära att regeringen inför en fyraårig satsning på ESD. För det andra ska hållbarhetsfrågor in i de punkter som skolinspektionen tar upp vid skolbesök. För det tredje ska lärarutbildningen få ett större inslag av ESD. För det fjärde ska kommunerna och friskolorna upprätta ett systematiskt kvalitetsarbete runt ESD.

Satsningen innebär en ökad press på politikerna att ta in ESD i utbildningen på flera plan, något som uttryckligen förespråkas i politiska dokument på både nationell och internationell nivå. Som det ser ut idag har dessa formuleringar inget tydligt stöd i verksamheten.

Nästa talare är skolminister Gustav Fridolin. Han pratar om elevers förutsättningar att klara de krav som skolan ställer på dem, han hänvisar till att skolan kan vara en bärare av kultur som kan leda till den livsstilsförändring som är nödvändig för att leva upp till den gamla devisen Byt livsstil – inte klimat. Vidare klagar han lite på tidigare regering och berättar att den här regeringen ska satsa på att bygga om skolor till klimatsmarta byggnader, samt delta i internationell samverkan om ESD.

På frågan om hur han ser på de satsningar SNF just föreslog säger han att regeringen ska ta sitt ansvar. Men inte i fom av ett lyft, utan satsningar på ett skolutvecklingsprogram som där det finns utrymme för ESD att vara en del. Till det ska lärare få de förutsättningar de behöver för att utveckla engagemanget för hållbarhetsfrågor. Kompetensutveckling och verktyg för att hantera ESD är det han erbjuder. Och det är ett löfte. Satsningen kommer. Men i vilken form var inte tydligt.

Jämförs avtrycket av SNF:s konkreta förslag till satsning på ESD med skolministerns idéer blir det enligt min bedömning ett klart 1-0 till de tydliga och omfattande förändringar som föreslås på utbildningens alla nivåer!

Barns tankar och känslor inför klimatförändringarna

Mitt namn är Anna Pettersson och jag arbetar i skolan med de yngre barnen, i första hand elever i åldrarna 10 – 12 år. Kajsa och jag lärde känna varandra på forskarskoleutbildningen i geografi där jag skrivit en uppsatsen De som inte kan simma kommer nog att dö om barns tankar och känslor rörande klimatförändringarna. Då Kajsa frågade om jag vill skriva ett blogginlägg tackade jag med stor glädje ja, eftersom jag tycker att det är oerhört viktigt att lyfta fram diskussionen om klimatförändringarna. 

Då jag skulle välja mitt forskningsområde var det naturligt för min del att vända mig till grundskolan. Jag har alltid haft ett intresse för frågor som rör miljö och klimat och valde därför att göra en intervjustudie med barn i åldrarna 12-13 år, med fokus på deras tankar och känslor rörande klimatförändringarna. Vi lever idag i en tid som i allt större utsträckning präglas av effekterna av ett förändrat klimat och vårt västerländska sätt att leva sätter stor press på vår planet. Mänskligheten står helt klart inför en ny och stor utmaning som är svår att överblicka. Barnen, som växer upp runt om i världen, är framförallt de som kommer att få ta konsekvenserna av klimatförändringarna.  Därför tyckte jag det var intressant att undersöka vilka tankar och känslor de har. Vad tror barnen kommer att hända med vår planet?  Hur påverkas de av diskussionen om klimatförändringarna? Är de uppgivna eller fyllda av framtidstro och optimism? Med dessa frågor i bagaget genomförde jag 27 enskilda intervjuer. Det var ett fantastiskt privilegium att få ta del av barnens tankar och det gav mig energi och lust till att fortsätta arbeta med dessa frågor.

Vad kom jag då fram till i min studie? Vilka tankar och känslor har barnen rörande klimatförändringarna? För en stor majoritet av barnen sågs klimatförändringarna som något avlägset, både i tid och rum. De trodde inte att deras egna liv skulle påverkas i någon större utsträckning och upplevde inte att det berörde deras egna, personliga framtid. Klimatförändringarna var för dem något relativt abstrakt som äger rum någon annanstans. Vad det gällde framtiden såg alla barn positivt på sin egen, personliga framtid, men när det gällde planetens framtid uttrycktes både optimism och pessimism, men även en stor ambivalens. De ambivalenta barnen menade att planetens framtid beror på de val vi människor gör. Om vi bara tar tag i frågan kan förändringar ske. Dock framkom det i resultaten att barnen såg ett antal hinder för att genomföra miljövänliga handlingar. De hade kunskapen, men genomförde inte alltid de handlingar de kände att de kunde göra. Anledningen till detta var delvis att de var barn och hade ett begränsat inflytande i vissa frågor, men det handlade även om bekvämlighet (man orkar inte cykla till skolan för att det regnar) och en ovilja mot att ge upp lustfyllda saker (man vill inte sluta köra cross för det är det roligaste som finns), men också om vanans makt. Tankar och känslor är tätt förbundna med den omgivande kulturen och de rådande sociala normerna, vilket innebär att det inte är helt enkelt att förändra sitt sätt att leva. För att förändra en livsstil behöver vi hitta nya sociala normer för ett hållbart samhälle.

Barnen gav uttryck för ett brett spektrum av känslor; allt från hopp och framtidstro till sorg och oro och de använde sig att flera olika strategier för att hantera de känslor som väcktes. En del pratade med någon om sina känslor, andra hyste stor tilltro till andra aktörer som till exempel politiker, några distanserade sig och en del satte sin tilltro till tekniken. Det visade sig även att de barn som hade en stark självtillit i relation till frågor som rörde klimatförändringarna var mer motiverade och fyllda av handlingskraft. De kände att de kunde påverka, bland annat genom små vardagsnära handlingar. Något som också påverkade barnens tankar och känslor var de egna erfarenheterna. De barn som levt i eller rest till andra länder med ett varmare klimat kunde i större utsträckning leva sig in i vilka konsekvenser klimatförändringarna kan få. De hade personligen upplevt till exempel torka eller översvämningar. Dessa erfarenheter och kunskaper är det viktigt att skolan tar till vara och knyter an till dem i undervisningen för att skapa ett engagemang. Barnen får på så vis vara med och skapa kunskapen och klimatförändringarna blir något som berör dem personligen.

Som en avrundning av detta inlägg vill jag betona vikten av det känslomässiga engagemanget. För att vi människor, barn så väl som vuxna, ska utveckla ett mer miljövänligt beteende krävs det en förändring av attityder och värderingar, men också ett känslomässigt engagemang. Så länge klimatförändringarna ses som något avlägset berör det oss inte känslomässigt i någon stor utsträckning, vilket gör att vi inte känner något personligt ansvar. Goda exempel bör lyftas fram och människors självtillit i relation till klimatförändringarna stärkas så vi kan förändra de sociala och kulturella normer som hindrar oss från att skapa en hållbar framtid. Jag avslutar med ett citat från en av flickorna som deltog i studien. Hon var fylld av engagemang och framtidstro och menande att det inte behöver vara så svårt.

Man kan göra allting själv, typ spara på vatten, återvinna flaskor och papper och så där. Om en radio går sönder, då måste man ju gå och återvinna den och inte bara låta den stå.

Lite längre fram i intervjun sammanfattade hon det hela med orden:

Hur svårt kan det vara?