Barns tankar och känslor inför klimatförändringarna

Mitt namn är Anna Pettersson och jag arbetar i skolan med de yngre barnen, i första hand elever i åldrarna 10 – 12 år. Kajsa och jag lärde känna varandra på forskarskoleutbildningen i geografi där jag skrivit en uppsatsen De som inte kan simma kommer nog att dö om barns tankar och känslor rörande klimatförändringarna. Då Kajsa frågade om jag vill skriva ett blogginlägg tackade jag med stor glädje ja, eftersom jag tycker att det är oerhört viktigt att lyfta fram diskussionen om klimatförändringarna. 

Då jag skulle välja mitt forskningsområde var det naturligt för min del att vända mig till grundskolan. Jag har alltid haft ett intresse för frågor som rör miljö och klimat och valde därför att göra en intervjustudie med barn i åldrarna 12-13 år, med fokus på deras tankar och känslor rörande klimatförändringarna. Vi lever idag i en tid som i allt större utsträckning präglas av effekterna av ett förändrat klimat och vårt västerländska sätt att leva sätter stor press på vår planet. Mänskligheten står helt klart inför en ny och stor utmaning som är svår att överblicka. Barnen, som växer upp runt om i världen, är framförallt de som kommer att få ta konsekvenserna av klimatförändringarna.  Därför tyckte jag det var intressant att undersöka vilka tankar och känslor de har. Vad tror barnen kommer att hända med vår planet?  Hur påverkas de av diskussionen om klimatförändringarna? Är de uppgivna eller fyllda av framtidstro och optimism? Med dessa frågor i bagaget genomförde jag 27 enskilda intervjuer. Det var ett fantastiskt privilegium att få ta del av barnens tankar och det gav mig energi och lust till att fortsätta arbeta med dessa frågor.

Vad kom jag då fram till i min studie? Vilka tankar och känslor har barnen rörande klimatförändringarna? För en stor majoritet av barnen sågs klimatförändringarna som något avlägset, både i tid och rum. De trodde inte att deras egna liv skulle påverkas i någon större utsträckning och upplevde inte att det berörde deras egna, personliga framtid. Klimatförändringarna var för dem något relativt abstrakt som äger rum någon annanstans. Vad det gällde framtiden såg alla barn positivt på sin egen, personliga framtid, men när det gällde planetens framtid uttrycktes både optimism och pessimism, men även en stor ambivalens. De ambivalenta barnen menade att planetens framtid beror på de val vi människor gör. Om vi bara tar tag i frågan kan förändringar ske. Dock framkom det i resultaten att barnen såg ett antal hinder för att genomföra miljövänliga handlingar. De hade kunskapen, men genomförde inte alltid de handlingar de kände att de kunde göra. Anledningen till detta var delvis att de var barn och hade ett begränsat inflytande i vissa frågor, men det handlade även om bekvämlighet (man orkar inte cykla till skolan för att det regnar) och en ovilja mot att ge upp lustfyllda saker (man vill inte sluta köra cross för det är det roligaste som finns), men också om vanans makt. Tankar och känslor är tätt förbundna med den omgivande kulturen och de rådande sociala normerna, vilket innebär att det inte är helt enkelt att förändra sitt sätt att leva. För att förändra en livsstil behöver vi hitta nya sociala normer för ett hållbart samhälle.

Barnen gav uttryck för ett brett spektrum av känslor; allt från hopp och framtidstro till sorg och oro och de använde sig att flera olika strategier för att hantera de känslor som väcktes. En del pratade med någon om sina känslor, andra hyste stor tilltro till andra aktörer som till exempel politiker, några distanserade sig och en del satte sin tilltro till tekniken. Det visade sig även att de barn som hade en stark självtillit i relation till frågor som rörde klimatförändringarna var mer motiverade och fyllda av handlingskraft. De kände att de kunde påverka, bland annat genom små vardagsnära handlingar. Något som också påverkade barnens tankar och känslor var de egna erfarenheterna. De barn som levt i eller rest till andra länder med ett varmare klimat kunde i större utsträckning leva sig in i vilka konsekvenser klimatförändringarna kan få. De hade personligen upplevt till exempel torka eller översvämningar. Dessa erfarenheter och kunskaper är det viktigt att skolan tar till vara och knyter an till dem i undervisningen för att skapa ett engagemang. Barnen får på så vis vara med och skapa kunskapen och klimatförändringarna blir något som berör dem personligen.

Som en avrundning av detta inlägg vill jag betona vikten av det känslomässiga engagemanget. För att vi människor, barn så väl som vuxna, ska utveckla ett mer miljövänligt beteende krävs det en förändring av attityder och värderingar, men också ett känslomässigt engagemang. Så länge klimatförändringarna ses som något avlägset berör det oss inte känslomässigt i någon stor utsträckning, vilket gör att vi inte känner något personligt ansvar. Goda exempel bör lyftas fram och människors självtillit i relation till klimatförändringarna stärkas så vi kan förändra de sociala och kulturella normer som hindrar oss från att skapa en hållbar framtid. Jag avslutar med ett citat från en av flickorna som deltog i studien. Hon var fylld av engagemang och framtidstro och menande att det inte behöver vara så svårt.

Man kan göra allting själv, typ spara på vatten, återvinna flaskor och papper och så där. Om en radio går sönder, då måste man ju gå och återvinna den och inte bara låta den stå.

Lite längre fram i intervjun sammanfattade hon det hela med orden:

Hur svårt kan det vara?