Klimatsamtal mellan mig och min dotter 2050

Med mindre än en månad kvar till klimatmötet i Paris är vi många som är spända på hur det kommer att gå. Jag bestämde mig för att ta reda på saken genom att stämma träff med min dotter år 2050 för att fråga henne om hur det gick med allting. 

Jag: Idag är det 10 november 2050 och vi befinner oss i Uppsala för att träffas och prata lite om klimatet såhär 35 år efter Parismötet 2015. Du kommer kanske inte ihåg det, du fyllde precis åtta då, så du får beskriva nutiden så kan jag berätta lite om hur det var vid tiden för mötet. Jag minns det som en period då det började röra på sig lite grann i klimatfrågan på sina håll. Jag var väldigt orolig för hur allt skulle bli, men samtidigt kände jag mig fast besluten att använda min föräldrakraft och inte bara sitta tyst och se på när världen förändrades till det sämre för dig och andra barn. Jag valde ju som du vet att engagera mig i civilsamhället och föra barnens och kommande generationers talan. Och nu med facit i hand såhär långt så undrar jag förstås hur det har blivit för dig och vad du känner om klimatfrågan idag?

Hon: Ja, självklart är jag väldigt glad för det arbete ni och alla andra som jobbade med klimatfrågan gjorde. Så som du ofta sa, du kan med gott samvete se mig i ögonen… Vad jag har förstått stod världen och vinglade lite mellan hopp och förtvivlan vid den tiden och ni drog verkligen ett tungt lass för att få upp frågan på dagordningen och se till att visionerna också blev verklighet. Idag är det mycket lättare, vi har ju mycket bättre kommunikationer och teknik som gör det lätt för oss som privatpersoner att starta och driva egna initiativ. Jag använder mig till exempel mycket av det här med ”gräsrotsvärde”. Det är ett system där jag byter in poäng jag tjänar in när jag gör vissa positiva saker för samhället och miljön mot andra saker som behövs i närområdet. Det kan till exempel vara att finansiera lokal och ren matproduktion och olika kulturevenemang. Jag tror att samhället är öppnare nu och att fler kommer fram med sina initiativ och idéer än på din tid när de största kanalerna var Facebook, Twitter och Instagram som ändå var rätt centraliserade. Jag tror också att folk i allmänhet är mer välutbildade och kan mer om hur en samhällsomvandling går till nu när vi är mitt inne i en, samtidigt som vi har fått lite tid att reflektera över drivkrafter och strategier för hur bollen kom i rullning.

Jag: Ja, det är verkligen en spännande tid som både du och jag får och har fått uppleva. Vad har du fått för uppfattning om Parismötet, det har ju ändå pratats en hel del om det i efterhand?

Hon: Alltså det beskrevs ju som en tydlig vändpunkt i skolan. Kanske inte själva mötet i sig, mer än att det blev ett konkret avtal, men sedan kom ju omställningen igång på riktigt i och med globala, nationella och lokala påtryckningar över hela världen. Jag tror att efterarbetet säkert var lika viktigt som själva mötet. Och när tillräckligt många länder och företag hade börjat ”hamna på rätt sida” och det tippade över var inte längre någon idé för eftersläparna att försöka hålla emot. Några finns ju förstås fortfarande kvar, men de är ju inte direkt dominerande längre. Även om man inte var särskilt engagerad och själv drev en massa saker inom miljö- och klimatrörelsen har jag förstått att det efter ett tag blev lättare och lättare att leva klimatvänligt när frågan prioriterades. Sverige var ju ganska framstående och ett av de första länderna att snabbt ställa om till exempel till fossilfritt.

Jag: Det var verkligen en obeskrivligt skön känsla när det lossnade på allvar och vi som hade lagt ned så mycket kraft och tid på att få politiker att prioritera klimatet började förstå att vi faktiskt nådde fram med vårt budskap.  Vi lyckades äntligen beröra dem på djupet när vi vågade prata om känslor, medmänsklighet och ansvar. Det var verkligen ett behagligt pirr som spred sig när politiker efter politiker helt plötsligt började säga saker som vi hade sagt länge och dessutom konkret började ställa om för att realisera förändringen. Det fina var också att förändringen gick så pass snabbt att vi alla fick vara med och uppleva den. På något sätt känns det som om vi faktiskt gjorde skillnad med allt vårt tjat, att vi vrålade tillräckligt högt trots allt. Men tyvärr är det fortfarande svårt för många och vi måste ju de facto förbereda oss på att det återstår flera stora klimatkatastrofer som vi måste genomleva, även om temperaturökningen nu har avstannat. Hur tänker du om framtiden nu när du och din generation får ta över stafettpinnen?

Hon: Det var ju så mycket med ”framtiden” när jag var yngre hur allt skulle förändras och hur det skulle bli just år 2050 och så. Men nu är vi här och jag tror att det generellt sätt är en mycket mer positiv känsla än 2015 till exempel. Vi har våra utmaningar i världen; konsekvenserna av en nästan två grader varmare värld, en större befolkning än någonsin tidigare och också större migration och omflyttningar än tidigare, så det är klart att det är tufft. Men samtidigt finns det färre fattiga än någonsin och kvinnor får hela tiden mer och mer inflytande över näringsliv och politik så vi är helt klart på rätt väg. Jag känner mig hoppfull, dels för att jag ser viljan på så många ställen och dels för att jag tycker att det går åt rätt håll. Om ni kämpade i motvind innan det vände så har vi nu medvind under en period. Men man vet förstås aldrig vad som väntar. Å andra sidan så tror jag att det här med att samhällsomställningen blev så bred i både politik, näringsliv och utbildning gör att vi är bättre rustade än någonsin för att skapa en så bra värld som möjligt för resten av det här århundradet och även nästkommande. Det är lite som att det där talesättet om att en fjärils vingslag kan skapa en hel orkan faktiskt har slagit in på ett sätt.

Jag: Jag är så glad och tacksam att du får känna så. Tack snälla för att du ville vara med och dela din syn med mig. Du är och kommer alltid att vara min inspiration!