Ibland känns det ensamt att hela tiden tänka på
klimatförändringarna. Idag är det bara lite mer än en månad till det stora
klimatmötet i Paris och vart jag än tittar finns påminnelser om klimatet där.
Det är en oerhörd stress att känna att saker går långsammare framåt än vad jag
önskar och frågan jag ställer mig är vad jag själv kan göra för att snabba på
processer. Så jag skriver som här en blogg, jag mailar nyckelpersoner som jag
tror kan hjälpa att dra förändringarna, jag postar på facebook, jag pratar med
människor och jag tänker och analyserar en massa saker. Om och om igen.
Men det är ganska tyst runt omkring mig. De flesta mail besvaras
aldrig, telefonen ringer inte trots att Föräldravrålet har skickat en snajdig
pressrelease om vår internationella kampanj Our Kids´Climate. Jag varken ser
eller hör någon prata om det där viktiga med klimatfrågan. Inte antal grader
eller ppm, inte förhandlingstexter, inte domedagsprofetior om tiden som håller
på att rinna ut, inte om teknologiska lösningar och inte heller om att
politikerna eventuellt börjar få upp ögonen för problemen. Inte ens om den
största manifestationen någonsin av civil olydnad som ska uppföras i Paris. Det
är inte det, det handlar om. När mötet är avklarat och haussen ebbat ut sitter
jag ändå ensam där, med mina tvivel om vad det är för en värld jag är en del av
och hur den kommer att formas i framtiden.
Jag vill prata om hur det känns att leva och i mitt fall också
ha barn i den här världen. Jag fick nyss en lägesrapport från en vän på resa. Han
befann sig på Borneo och hade det fint men stördes av lukten av brandrök från
den brinnande skogen som skulle omvandlas till plantager. Det gör mig knäsvag
och jag tänker förstås: Men människa, gör något, ligg inte bara där i
hängmattan, spring och släck! Men varken kompisen, skogsarbetaren eller jag kan
göra något åt det. Efterfrågan och strukturer måste förändras innan lågorna
slocknar. Så vem ska göra det då? Jo, det blir ju jag igen då. I alla fall en
del av det. Och då finns tendensen hos mig att springa och släcka lite varstans
där, men det gör i slutändan att jag själv brinner ut. För mig är det en av
alla känslor jag har inför den här världen. Det går aldrig att göra
tillräckligt. Det går heller inte att veta exakt vad som ska göras och var och
när det görs bäst. Jag vet egentligen inte om det gör någon som helst skillnad.
Men allt slit får ändå en betalning. Jag har fått nya vänner som
jag aldrig hade träffat annars som har lärt mig nya saker och gett mig nya
insikter. När jag tänker på det inser jag att det här är något jag gör ihop med
andra. Jag är inte ensam om min oro, inte heller om mina känslor om hur det är
att vara i den här världen. I pressreleasen till lanseringen av Our Kids
Climate kunde jag läsa hur föräldrar och mor- och farföräldrar från USA,
Kanada, Australien, Peru, Norge, Finland och Schweiz sa samma sak som jag
själv. Nämligen hur viktig det är att vi tänker på kommande och uppväxande
generationer i klimatförhandlingarna. Jag hörde min egen oro och beslutsamhet
genom deras röster och kände att det här är något vi gör tillsammans! Vi lever
i den här världen ihop och vi kan kämpa för att göra den så bra som möjligt.
Om du känner något liknande vad jag har beskrivit här kan jag
tipsa dig om att gå in på Föräldravrålets hemsida och skriva på kampanjen Our Kids Climate. Då blir
du en av många som visar förhandlarna i Paris att du tycker att klimatet är en
fråga om rättvisa för alla barn och kommande generationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar