Med smak av framtiden

Om det är något jag har förstått under den här dagen är det att politik är en snårig process. På global nivå är det gemensamma avtal som ska förhandlas fram. Det går långsamt eftersom många är inblandade och i det här fallet FN jobbar med konsensusprincipen. I den nationella politiken är det också en trögt och till och med politikerna själva medger att det ibland handlar lite mycket om att slå varandra i huvudet med olika argument. På den kommunala nivån däremot verkar i alla fall strävan om att bli fossilfri kunna ta fart och gå framåt i ett helt annat tempo.

När representanter från några av de mer progressiva klimatkommunerna i Sverige diskuterar, nämns uttryck som att tänka utanför boxen, kanske till och med utanför vissa lagkrav. De vittnar också om att om en fråga om exempelvis hus utan parkeringsplatser kan skapas, så kommer många olika lösningar tillbaka. Lösningar som politikerna aldrig skulle ha tänkt på själva. I en så komplex fråga som klimatfrågan är, kommer lösningar att se olika ut beroende på vem man är och var i världen man bor. En del av processen måste därför ha ett visst mått av decentralisering. Kanske är faktumet att kommuner håller ett högre tempo i omställningen ett kvitto på det.

Vid det här laget strävar politiken (åtminstone på pappret) mot en fossilfri värld, vilket applåderas av Klimathusets publik. Men vad skulle det i praktiken kunna innebära för de enskilda individerna? Hur är det i den nya världen, låt säga 2050? Måste vi flytta ut i rymden? Åsa Romson hävdar bestämt att hon vill stanna kvar på jorden och lösa klimatfrågan.

Människor vill lösa klimatfrågan men en utbredd uppfattning om är att innebär uppoffringar från den enskilda individen. Jörgen Larsson menar att vi absolut kan leva på ett klimatsmart sätt även om det innebär ganska stora förändringar utan att i teorin behöva kompromissa med vårt välbefinnande. Trots att det också finns snabba åtgärder när det gäller vissa saker, kommer förändringarna för gemene man att gå ganska långsamt och det kommer troligen inte att leda till negativa effekter på hur lyckliga vi kommer att uppleva att vi är. Anna Frost menar att för att vi ska vilja göra något behövs det att vi tror på att det vi gör, gör en skillnad. Många upplever en ambivalens när det kommer till den frågan eftersom det alltid finns ett för eller ett emot med ens egna handlingar. Myntet har alltid två sidor. Ett annat sätt att utveckla samhället i en fossilfriare riktning är genom nudging, det vill säga att presentera de val som en privatperson ställs inför på ett sådant sätt att det blir ”lätt att välja rätt”.

Vi vet inte vet är hur samhället i en fossilfri värld kommer att se ut. Konstnären AK von Malmberg har under dagens diskussioner jobbat med två konstverk där den ena har texten It´s your duty to dream beyond the known. Konstverket understryker en viktig frågeställning, vi vet ju vad vi vill ha, men inte hur det blir. Så hur kan vi då komma dit?

I panelen diskuteras främst två saker. För det första att miljöområdet måste få ha många dörrar. Vilken ingång man vill ta är upp till en själv. Det andra är att tanken om att det är allt eller inget som gäller måste upphöra. Ingen kan göra allt, det går inte att leva perfekt miljövänlig. Jag drar en lättnadens suck och tittar ned på dagens lunchkasse från McDonalds som står vid mina fötter och som jag skamset smugglat in i salen.

Det viktigaste du som enskild person kan göra är enligt Jörgen Larsson inte enbart olika konsumentval. Det viktigaste är att göra din röst hörd. Det kan vara genom val vart fjärde år, men det kan också vara genom att ringa, e-posta, twittra och ställa makthavare inom olika instanser till svars. Ofta handlar det om att få dem och en själv bryta en vana: Man gör det man alltid har gjort och accepterar det man alltid accepterat utan att reflektera mer över det. Få dig själv och andra att tänka till och ifrågasätta! Det kan mycket väl bli så att när vi får vi smak av framtiden kan det mycket väl tänkas att vi blir sugna på att följa den.