Bokslut av klimathösten 2015

Idag är det två dagar kvar till det stora klimatmötet i Paris och jag känner att det är dags att göra ett bokslut av den här hösten. En höst som har varit sällsamt fylld av känslor. Jag har uppfattat en domedagsstämning med en tung atmosfär av allvar som har manat till beslutsamhet. Engagemanget har samlat kraft i mitt inre och känns mindre än någonsin som ett val. Det har varit ett måste.

När klimatmötet nu snart sätter igång är jag både trött och stolt. Jag kan faktiskt ärligt säga inför mig själv och mina nära och kära att jag har gjort vad jag har kunnat. Jag har gjort min röst hörd genom den här bloggen och ett kapitel i klimatantologin Bevare mig väl. Jag har spridit Föräldravrålets budskap om våra barns klimat till mina vänner, bekanta och inte minst till politiker och klimatförhandlare i Sverige och utomlands. Jag är bara en person, som dessutom ofta sköter den här typen av verksamhet i mysbyxor från soffan på lediga stunder, eftersom jag dessutom har ett jobb och familj.

Visst finns det saker jag hade velat skulle bli annorlunda. Jag hade velat ha ett större gehör för Föräldravrålets internationella kampanj Our Kids Climate, jag hade velat att vi fått höras mer i media och kunnat föra fram en bredare och mer emotionell aspekt av klimatfrågan. Samtidigt har jag fått en bra överblick över vad som skrivs och sägs om klimatfrågan idag. Jag ser allt positivt och hoppingivande, men jag ser också bristerna i rapporteringen. För det första är det fortfarande en övervägande del män som uttalar sig i klimatfrågan eftersom det som media ofta är ute efter är expertutlåtanden (experter är tydligen ofta män) om olika händelser, strategier och åtgärder. Det behövs i högsta grad, men väcker det verkligen folk på djupet? Kan man relatera sitt liv till mätvärden och innovationsstrategier? Och alla DIY-listor om hur man bäst bidrar som privatperson, triggar de igång en kämpaglöd om man inte känner en inre motivation till varför allt detta ska göras?

Jag vill att vi pratar mer om hur det känns att leva i världen idag och hur det kommer att kännas att leva här om 35 år eller om 85 år. För att kunna skapa en positiv framtid måste vi prata om vad det innebär i grunden, inte bara hur många vindkraftverk och solpaneler vi ska ha. Media måste vända på sin utgångspunkt och istället för att fråga varför manifestationer för klimatet behövs, fråga sig vad som händer om vi inte trycker på politiker och företag och förändrar våra sätt att leva?  Debatten behöver tona ned individfokuseringen om vad jag, jag, jag kan göra. Det handlar ganska lite om oss vuxna. Mycket mer handlar det om våra barn som kommit till en värld på tröskeln till klimatkaos. Det handlar också om kommande generationer som kan komma att födas rakt in i en tid där klimatfrågan är avgörande för hur deras liv blir, men där de inte haft någon möjlighet att påverka den själva. Vi måste fråga oss själva vad vi är beredda att göra för dem och hur vi kan bidra till att ge dem trygga liv.

Att vi bara är en länk i en kedja blev uppenbart för mig när jag som representant för Föräldravrålet och Our Kids´ Climate sprang en sträcka i klimatstafetten Run for your Life, där en sten genom hand till hand förs från Kiruna till Paris under tjugo dagar. Jag var med och sprang för livet. Inte så mycket för mitt eget som för livet för miljarder av barn, födda och ofödda. Stenen i min hand var rund och varm. Rund som vår enda jord och varm av all kärlek som omslutit den.

Att springa bakom en bil i en kolsvart uppländsk skog en novembernatt med andedräkten rykandes ur munnen är en mäktig känsla. Jag kramar den varma stenen i min hand och känner hur jag ler. Kraften i mina ben känns stark och uthållig. Mitt hjärta pumpar kraftfullt. Lungorna suger i sig den svala rena nattluften. Jag tänker på min dotters leende. Hon som inspirerar mig att kämpa för en bättre värld. Jag tänker på alla som följer min framfart. Hur jag hoppas att de hittar sin inre styrka att orka kämpa och höras i kampen för framtiden. Jag tänker att varje steg jag lägger bakom mig för stenen närmare Paris, inte bara i antalet meter utan också som ett bevis på vad vi kan göra tillsammans. Jag fortsätter att le, trots att jag är andfådd kan jag inte låta bli. Jag flyger och tänker på alla leenden som inte hade letts, alla ord som inte hade utbytts och alla kramar som inte hade kramats om inte jag och alla andra hade sprungit här. Från Kiruna till Paris med en sten som fått ta emot kärlek från tusentals människor. När den når sitt mål hoppas jag att den strålar av all den kraft som behövs för att skapa en positiv framtid för alla barn, kommande generationer och för vår fina planet.