Jag är inte miljöförstörare men...

Idag är jag på en teoretisk kurs om politisk geografi. I mitt huvud pågår ett intrikat parti tetris där bitarna ska passas ihop och bilda en helhet. Det går sådär än så länge. Således blir veckans inlägg av karaktären spontant.

Jag tänkte skriva om visioner. Vet vi vilka visioner av ett framtida samhälle våra elever har? I vilken värld vill de vakna upp och leva sitt liv med sin familj och sitt jobb? Jag vill påstå att det i skolan saknas en övergripande samhällelig vision som kapslar in verksamheten. I läroplanen finns vissa ledtrådar. Eleverna ska ha en lokal, regional och global identitet. De ska kunna se samband och hantera en komplex verklighet. Dessutom ska de ha ett miljöperspketiv, ett etiskt perspektiv, ett globalt perspektiv och ett historiskt perspektiv. Samhället ska också vara demokratiskt.  För att vara någon form av mål för vart vi vill komma i framtiden (som kanske redan är här) är det vagt uttryckt. Jag saknar skärpa i formuleringarna. Jag vill veta mer om jämlikhet i världen, miljöomställningar och allas lika värde.

I en av diskussionerna under kursen kom vi in på den generella bristen på politiska visioner i valrörelsen. De partier som uttryckte sig visionärt gick i regel bättre hem hos väljarna. Vi kom fram till att när det saknas en vision från högre instans (politiker eller skolväsendet) faller mycket av ansvaret på individen. Individuella visioner finns det däremot gott om. Ta miljöfrågan till exempel. Politikerna har ingen klar miljövision. Inte heller har skolan uttryckt en klar vision för miljön mer än just ett personligt förhållningssätt och visad hänsyn till vår gemensamma miljö. Det är ingen vision! Istället känner individerna sitt miljöansvar så till den grad att det som görs som inte kan klassas som miljövänligt (vilket är mycket) känns det viktigt att göra avbön från. Jag är inte miljöförstörare men... jag tog bilen till jobbet imorse för att det regnade. Eller för att det inte fanns något annat miljövänligt vettigt alternativ som drivits igenom i enlighet med en vision för miljöarbetet.

Emmy Dahl beskriver i sin avhandling Om miljöproblemen hänger på mig hur individer förhandlar sitt ansvar för miljön på ett lättläst och begripligt sätt. Eftersom det inte går att leva upp till det ansvar som lagts på indivien, misslyckas vi gång på gång med att ta vårt ansvar. I både tanke och handling. Det leder lätt till en känsla av hopplöshet som bara växer allteftersom misslyckanden inom olika områden tar vid. Detta måste inte gälla miljöfrågor utan kan översättas också på andra samhälleliga fenomen. En vision kan ge en känsla av att om inte mitt  agerande som individ räcker till finns det ändå något större att kämpa för, där resultatet inte bara beror på mig. Det kan ge en känsla av förströstan och kanske hopp om att nästa gång jag försöker kan jag lyckas bättre och bidra till den större lösningen.


Visionen om ett framtida samhälle ser och ska kunna se olika ut för varje individ. Liksom vad individen anser är passande sätt att bidra eller inte bidra till att den uppfylls. Därmot behövs det stora uttalade positiva tankar att hålla fast vid. Inom stark hållbar utveckling finns ett mål, eller en vision, om en global social jämlikhet inom de ekologiska gränserna. Och det finns många som jobbar gemensamt för det målet, vilket kan ge en känsla av att det är meningsfullt att fortsätta kämpa för att framtida generationer ska uppskatta sin resa på den här planeten.

Min önskan och mitt mål är en välkomnande värld för framtida generationer!