Till att börja med den här veckan skulle jag vilja kommentera bloggens namn. Doktorandens tankar syftar på två saker. För det första att jag (ännu) inte är något fullfjädrat proffs på ämnet, jag har i praktiken bara kommit halvvägs på vägen mot mitt akademiska körkort. Vilket innebär att jag bär på en entusiasm med tydliga visioner (utopier) för vad min forskning skulle kunna leda till (vilket jag i och för sig hoppas kunna fortsätta med länge framöver). Tänk, vilken värld vi skulle få om den skulle spridas brett och alla tyckte som jag! Att delvis vara novis innebär också att jag kan kosta på mig att sväva ut i idealistiska atmosfärer där teorierna om en bättre värld ger mig luft under vingarna och tar mig framåt i processen. Den här bloggen kommer att handla om tankar och reflektioner som föds där uppe i de virvlande skyarna. Och det kan ibland vara ganska långt från det vetenskapliga läget, vilket gör att det inte nog kan poängteras att inläggen inte gör anspråk på något form av vetenskaplighet. Däremot är reflektionerna ofta födda i en akademisk kontext och givetvis kommer jag i samband med det att ange, i mitt tycke, intressanta referenser.
När jag skrev min licentiatuppsats förkortade jag två och ett halvt års arbete på lite över hundra sidor. Det betyder att majoriteten av allt som sagts och tänkts i samband med processen inte har fått plats i boken. Den innehåller bara en bråkdel av allt jobb som har tagit sig igenom nålsögat och bevärdigats med att sättas på pränt. Ett tag kändes det som om mitt huvud innehöll material till ett flertal böcker i ämnet med en uppsjö av intressanta vinklingar, men så gick det lite tid och nu kommer jag inte ihåg alla dessa perspektiv och slutsatser. För att undvika att samma sak händer igen, blir det nu en blogg, med funktionen som en loggbok över det där som kanske inte får plats i den slutliga texten, men som ändå tål att tänkas på både en och två gånger. Och inte minst för att det är värt att kommunicera, även om det inte får plats på de ytterligare hundra sidor som jag står i begrepp att skriva så småningom.
Men, nu till själva kärnan i bloggen: vad är det vi ska göra med utbildning för hållbar utveckling? I måndags var jag på en inspirerande möte om att utbilda för framtiden i samband med den förestående starten av Uppsala kompetenscentrum för undervisning för hållbar utveckling. I gruppdiskussionerna som ingick i dagens program dök det upp en gammal goding i min tankar i form av en artikel av Arjen Wals som är en av de mest välrenommerade inom fältet utbildning för hållbar utveckling - jag kommer härmed att kalla det för UHU - som har den tungvrickande titeln: Between knowing what is right and knowing that it is wrong to tell others what is right: (on relativism, uncertainty and democracy in environmental and sustainability education.). Artiklen utreder dilemmat med att trots att författaren, jag och många andra upplever en brådska i hur snabbt en förändring mot en hållbar värld behöver ske, ska UHU stå på en pluralistisk grund och utveckla individers (norm)kritiska tankesätt, tro på förändring, självbestämmande och en så kallad planetär medvetenhet. Det handlar om inre frågor som kan leda till transformation och djupgående förändring av värderingar och normer. Och det är knappast gjort på en kafferast - i den mån de fortfarande finns.
Jag känner igen dilemmat från debatten om klimatfrågan där ansvaret, precis som i många andra miljöfrågor, läggs på individerna. Ät vegetariskt! Ät ekologiskt och närproducerat kött! Cykla! Åk bil med pumpade däck! Det är inget fel med att ta ett personligt ansvar för att begränsa sitt avtryck på planeten. Som medborgare av världens tionde största konsumtionsnation är den ingången högst relevant. Men jag och många andra har svårt att tro att det är där vi vänder utvecklingen. Egentligen förändrar punktlistorna under rubriken Så räddar du världen inte något i grunden. Frågan är större än att rättrådiga individer genom individuella handlingar i sitt vardagsliv kan vända trenden. Att misslyckas med att ta sitt miljöansvar kan leda till en känsla av hopplöshet, något som motverkar "skapandet" av aktiva och ansvarstagande medborgare Vi behöver människor som påverkar strukturer som kan förändra våra tankesätt. Men nu är det bråttom och grundläggande förändringar tar tid.
Så vad behöver vi då lära våra elever? Kan vi i sann UHU-anda lära ut miljövänliga beteenden? Svaret är faktiskt nej. Inte i sann UHU-anda. Med det vill jag inte påstå att det inte är saker som ska läras ut (här spelar ju ålder på eleverna också en stor roll). Bara att de inte löser världens problem och inte leder till hållbar utveckling. UHU går djupare än så. UNESCO beskriver att utbildningen ska innehålla fyra olika perspektiv. Det första är ett helhetsperspektiv som integrerar ekologi, sociala frågor och ekonomi. Det andra är ett normkritiskt ifrågasättande av ohållbara mönster och rutiner. Det tredje är en strävan mot en faktisk reell förändring i grundstrukturerna i samhället och tron på att det är möjligt att uppnå. Det fjärde är ett kontextbaserat och pluralistiskt tankesätt som tillåter hållbar utveckling att se olika ut på olika platser och för olika individer.
Dåså! Är ni redo hållbarhetsfantaster? Då köööör vi! Rätt in i kaklet med full fart, för inte heller enskilda forskare eller lärare kan på egen hand uppnå en undervisning som innehåller alla dessa element. Nu står den istället här som ytterligare en punktlista på vad som behöver göras för att skapa "rätta" individerna för dagens och morgondagens samhälle. Och jag hamnade i själv i fällan med att berätta om det "sanna" UHU. Situtaionen verkar rätt omöjlig och hur man än vänder sig...ja, ni vet. Men här kanske några av oss kan hitta varandra och lyssna, stötta och bolla tankar om de oundvikliga paradoxala dilemman arbetet med UHU innebär.
Att cykla, eller inte cykla och varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar